Igen utan slutet av alfabetet.....men bara delvis!

Hoho, senaste tiden har varit nagot hektisk, sa jag har inte haft tid att skriva. Jag har knappt haft tid att tänka! Sprakkursen har varit och farit, nu är den slut och jag har inte riktigt insett det ännu. Vi kommer inte att vara en hel hög tillsammans varje dag, vi kommer alla att vara ensamma. En del har redan fatt angest av det, mig har det inte slagit annu. Efter sprakkursen har nämligen hektiskheten fortsatt.

Sprakkursen slutade pa fredag. Lördag morgon for vi (ett gäng pa tio pers) med tva hyrbilar till München för att fira Oktoberfest. Det gjorde vi ocksa. Det var kul, och det var stort. Större än jag föreställt mig, mycket större. Och folk var fullare än jag hade trott, mycket fullare. Lustig fakta, i München, iaf under Oktoberfest, betyder en liten öl ett halvt liter. Var vistelse gick bra, vi var pa kalas, tittade pa stan och var och tittade pa ett underbart sagoslott i Bayern, ett slott som lär ha inspirerat Disneys Törnrosaslott......Med en grupp pa tio personer kude man dock snart märka en del gruppdyamik. Ledarrivalitet, kärleksrivalitet, och en och annan störande människa. Det var kul, men jag var ocksa delvis lättad vid slutet.

Just nu befinner jag mig i Ljubljana, för att testa nagot som jag aldrig tidigare gjort: att resa ensam. Ett mal med detta ar är ju att prova pa lite nya saker. Hittills har det gatt bra, men det kan bero pa att jag ar som i ett vacuum. Igar sov jag och Minni tillsammans med tre Colombianer i ett tvapersonerstalt i en random park i München. För dem som inte tror mig finns det fotobevis! Naja, bättre nätter med mera sömn har jag haft, men det var schysst av pojkarna att dela med sig av vad de hade, när Minni och jag var bostadslösa.....Den tanken kan dock inte lindra den värk som jag har i hela min kropp, av att ligga pa ett kallt hart underlag utan att kunna röra sig i sex timmar....

Men, jag tog mig alltsa till Ljubljana, som verkar vara en helt underbar stad. Jag har lite promenerat runt, och den verkar vara supermysig och romantisk. Ibland sticker det till, att inte "en viss person" (pikpik) är här med mig. Idag har jag ocksa ätit de största salladen i mitt liv. Jag beställde en sallad, mannen fragade stor eller liten, och eftersom jag var hungrig tog jag förstas en stor. Big mistake, big, huge. Det var en salladsskoal. Det var en familjesalladsskoal, bara för mig. Massor ost, massor höns, massor balsamvinäger, men framför allt, massor med sallad. Kort och gott, den vann. Om en vecka när jag är tillbaka i Göttingen ska jag lägga upp en bild pa den, för jag tror inte att ni förstar.....

Nu ska jag ga och sova, hoppeligen 13 timmar.....Planen är som sa, tre dagar här, en dag toag, tre dagar i Prag och sa nattoag till Göttingen. Helt ensam, förutom ena dagen i Prag da ett gäng ersmuspersoner kommer dit. Äntligen far jag göra precis vad jag vill, utan att ta hänsyn till 9 andra personer, och äntligen slipper jag brak under en resa (e pik till "en viss person"... :) )

Gonatt!

Dag 14 Lika barn leka bäst?

Idag har varit en synnerligen improduktiv dag. Jag har varit till stadsmuséet och till en loppmarknad, där jag hittade två böcker på tyska som jag köpte. Före detta lyckades jag med bravaden att sova 13 timmar, kanske jag hade lite sömnskuld.....

Ännu en sak om gårdagens Gosslarbesök. En lite komisk händelse inträffade även då, en kulturkrock, skulle man kunna säga.... Vi skulle träffas vid bussen kl 14, och vi hade fått höra upprepade gånger hur viktigt det var att vi kom punktligt. Staden var liten, 2x1 km. Kvart före två startade jag och Paulina från ett café, för att i god tid ta oss till bussen. Utanför stötte vi på två Erasmus-colombianer, och vi frågade dem om de visste varåt vi skulle gå. Jodå, svarade de med (en) självsäkerhet (som vittnade om en total okunskap). Så, Paulina och jag traskade alltså utan vidare efter dessa två herremän, medan vi pratade sinsemellan om dittan och dattan. Vi började ana oråd efter ca 10 minuter, när den ena colombianen vände sig om och frågade oss "is this the right way?" Efter ytterligare 5 minuter frågade jag ett tyskt par om vägen. Kom fram att vi var vid andra änden av stan. Efter en språngmarsch där vi frågade ytterligare några personer kom vi sent omsider fram till bussen. Inte förstås utan att först passera vårt café, som, visade det sig, låg ca 50 meter från bussen. Vad lär vi oss av detta? Lita aldrig på översjälvsäkra män. Kolla alltid kartan själv. 

Men rubriken idag var alltså lika barn. Otroligt snabbt har det skett en indelning av människor här. Javisst kan vi umgås över gränserna, men helt tydliga klickar kan man nog urskilja. Asiaterna. Sydamerikanerna. Irländarna. Polackerna. Otroligt att dessa människor alla kommit hit för att uppleva något nytt, och sedan ändå umgås mest med "sina egna". Nog för att jag måste ta bjälken ur eget öga. Förvisso umgås jag här mest med en finska, en polska, en italienska, och en sydkoreanska, alltså ganska varierande, men nog utgår det kanske ändå från "lika barn"-principen. Minni och Paulina är båda min egen ålder, något som ändå är relativt ovanligt här. Vi är gamla. Gilda och Eun-ju är yngre, men de verkar båda vara relativt mogna för sin ålder. Men varför söker vi oss till det bekanta? För vissa handlar det kanske om att de redan från början kom hit i grupp. T.ex. irländskorna kom hit i en stor skock som alla kände varandra. Även en del från Sydamerika kände varandra från förr. Jag frågade en av dem (lite ironiskt) om de var grupp-personer (jag menade naturligtvis flockdjur). Jo, sade han förnöjt, uppenbarligen utan att lägga märke till ironin i min röst. Men för oss andra, vi som kom hit ensamma för att uppleva något nytt, hur kommer det sig att vi också dras till det bekanta? Är det för att vi här mitt i allt det obekanta behöver något bekant, ett ankare, att hålla fast i? 

Dag 13: Vidare fördomar

Jag är inte rasist men....

Igår var vi ute och partaja. Först på irländsk pub (guinness för 3,90, inte illa) och sedan till en reggaebar. Helt kul, lite dumt bara att vara ut till 4 när man ska stiga upp kl 8.... Nå, i varje fall, på denna reggaebar börjar jag prata lite med en grek som också är på språkkursen. Inget fel med det, han var helt trevlig och något att vila ögonen på en stund. Han tyckte vi skulle dricka tequila. Inget fel med det, jag dricker gärna tequila i gott sällskap. Sedan började han göra helt tydliga närmanden på dansgolvet. Inget fel med det, han visste ju inte att jag var upptagen. Men när jag sedan förklarade läget och han tyckte, "inga problem, jag har också flickvän hemma, men hon är ju inte här..." då hade jag lite problem med situationen. Jag vet att det finns nordeuropeiska män som också har, ska vi säga böjlig, moral, men men.....dessa sydeuropéer!!

Denna lilla händelse fick mig att börja reflektera lite över hur det är att vara en modern kvinna. Det slog mig hur svårt det är för en kvinna att bara gå ut och dricka och dansa och ha roligt, utan att "riskera" att få en massa oanständiga förslag. Utan att bli behandlad som en vara. Klart att folk måste få träffas och få ihop det på dansställen, det finska släktet skulle ju dö ut utan denna nattklubbarnas egenskap. Men för mig som inte överhuvudtaget är intresserad av någon intimare relation, utan bara är där för att träffa folk och dansa, så kan det kännas jobbigt. Jag vill helst undvika att ge folk stämplar, men ibland (just nu) skulle det kännas skönt om allt skulle vara färgkodat. Rött för "är bara ute med kompisar och ej intresserad av nya bekantskaper", gult för "träffar gärna nya människor men är inte intresserad av något mer intimt" och grönt för grönt ljus. Det skulle iofs säkert ta kol på lite av subtiliteten i "spelet", men nog skulle det vara skönt ibland! Jag har aldrig riktigt tidigare tvingats reflektera på denna fråga, eftersom jag mest partajat med bekanta och bekantas bekanta, som vetat om man varit singel eller ej. Bra med utbytesstudier, nya idéer, både inifrån och utifrån.

Nu ska jag gå och sova före kvällens partaj. Idag var vi btw till en stad som heter Gosslar, en gammal gruvstad. Jättefin och trevlig, och helt spännande att vara ner i gruvan. Men stackars 1800-tals människan...

Gnatt!

Dag 12

Lite tankar om den tyska effektiviteten.....

Okok, jag erkänner, jag har haft mina fördomar om tyskarna. De är pedanter, noggranna, ordningssamma, effektiva, och att allt går rätt till är väldigt viktigt för dem. Denna bild har jag fått revidera något under min tid här. Ord som nu klingar bekanta är byråkratiska, oflexibla och omständiga, slarviga och ibland opålitliga (vad gäller samhälleliga institutioner) och vänliga, hjälpsamma, samt ibland med manjana-attityd  (vad gäller gemene man). Jag kan alltså inte säga att mina fördomar försvunnit, men ändrats, det har de sannerligen. 

Bevis 1: Min lägenhet. Jag pratade med Frau Seack om mitt rum. Det framkom att oavsett hur ruttet det är så går det inte att byta. Finns inga rum. Det går heller inte att byta efter en termin. Varför vet jag inte. Och eftersom jag skrivit på ett kontrakt för ett år (för ett rum jag inte ens sett) så måste jag egentligen bo här, eller hitta en ersättare som flyttar in. 

Nyckelord: Byråkratiska, oflexibla, omständiga.

Bevis 2: Mitt stulna bankkort. Jag fick ett brev från polisen där jag meddelades om stölden, detta brev innehöll ett telefonnummer och ett namn (överkonstapel det här och det där). Man kunde ringa mellan 6.30 och 15.00. Jag ringer, men det meddelas i luren att numret inte existerar. Jag far till polisstationen (kl. 13.30). Där meddelar en ung polisinna att numret var fel, två siffror hade svängts om. Hon provar ringa överkonstapeln, men får inget svar. Hon säger att det kan vara svårt att få tag på folk idag, det är ju trots allt fredag....(!). Jag borde prova ringa honom på måndag. För tydligen är just denne man den enda som kan ge mig mitt bankkort.

Nyckelord: Byråkratiska, oflexibla, omständiga samt slarviga, opålitliga med manjana-attityd. 

Som motvikt måste jag säga att de flesta tyskar som jag hittills stött på är otroligt hjälpsamma och trevliga. Om någon stöter till en på gatan är det ofta inte nog med att de säger oppsan ursäkta, de kan t.o.m. vända om efter en och säga ytterligare artighetsfraser. De tutorer vi har haft i språkkursen och från universitetet har också varit otroligt schyssta människor, som det känns sig helt bekväm att fråga vad som helst av. 

Nog för idag, dags att fara ut och fira fredag. 

Tjohopp!!

Dag 11

Mitt första inlägg med åäö!!! 

Och för alla som räknar dagarna....Jo, jag vet att det egentligen är dag tolv, men för enkelhetens skull skriver jag dagsnumret såhär i framtiden, så det inte blir för förvirrande...

Nu är det fortfarande prövningarnas tid som gäller. Förutom problemen med den äckliga lägenheten, vars största problem nu varken är fönstrena, vessan eller duscharna utan det faktum att man under mig röker inomhus och all rök går upp, så har ännu en liten prövning kommit emot. Jag fick idag ett brev från der Polizei. Tydligen har någon stulit mitt bankkort och det finns nu hos polisen. Det var meningen att banken skulle skicka mig kortet per post, så tydligen blev det stulet innan jag ens fick det i min hand. Jag skrattade högt när jag läste brevet. Jag hade nämligen före jag for hit bestämt mig för att under min vistelse i Göttingen utvecklas som människa, och framför allt bli mer positiv. Nu är det klart, himlarna testar mig! Men jag skrattar åt er, jag skrattar bara högre, och högre! (känner mig lite som Jesus i öknen...) 

Förutom dessa smärre problem och missöden har allt varit kul. Idag är jag trött pga rökförgiftningen i rummet (lärpeng: Ha inte fönstret vid sängen öppet under dagen, det röker in), och kanske också lite till följd av min första fotbollsskada :) Igår var fotboll på programmet och ivrig som jag är att pröva nya saker for jag dit. Det var helt kul, lite mindre förstås under en par minuter efter att jag fått bollen rakt i ansiktet. Men jag överlevde utan blåmärken och brutna ben, endast med lite blod på läppen och en ömmande näsa. 

Annars har det varit kul, igår lagade en grupp av oss under ledning av mig och Minni makaronilåda (finskt cuisine) som alla åt med stor förtjusning (även italienskan, men hon är definitivt inte typisk för sitt land)

Idag har vi dansat folkdans (varpå jag som enda naturligtvis strittade på bakändan :) ). Förstås har vi också haft undervisning. Jag började till följd av min stora begåvning på att skriva prov på högsta (9e) nivå, men har idag på eget initiativ degraderat mig till 8e. Nu känns det mindre "uber meinem Kopf". Vi (jag, Paulina från Polen och Bong Min från Sydkorea har också idag träffat vår psyk.stud.erasmuslärare, och hon var jättetrevlig och "ner på jorden". Men nu ska jag sova, och om jag orkar göra mina tyskaläxor.....

Tschuss!!!

Dag 4

Det blir nog bättre och bättre dag för dag. Idag och igoar har jag träffat en hel del nya människor. Vi har fixat en mängd byrokrati, och idag har jag t.o.m. köpt en cykel! Vissa saker kunde dock vara bättre. Mitt boende har börjat kännas ok, det som faktiskt stör nu är de smo fönstrena, väldigt begränsat med ljus. Och största problemet, jag har hört att vort boende eventuellt inte skulle ha tillgong till nät. Om det är sant vet jag inte vad jag gör. Jag dör. Okok, kanske inte. Men jag flyttar. Definitivt.

Ja, men kula människor har jag träffat. Idag har jag umgotts mycket med en flicka fron finland och en polska. Polskan studerar psykologi, so det är bra. De är bara här ett halvor dock, so jag for inte bli för fäst ;) Igor var vi i en tutorgrupp men olika människor. Frankrike, Ungern, Turkiet, Irland, Italien....och tvo fron sydkorea! Där ser du Djingis, du är inte den enda med sydkoreaner runt dig.....Vi gjorde byrokratiska saker, och sedan när alla var dödströtta for vi till en pub för att lugna nerverna. Nerverna lugnades. Po kvällen var jag ut med en grupp irländskor, alla runt 20 och alla kände varandra. Alla talade engelska. Jag är ganska glad att jag kom hit ensam och inte med andra jag känner, för jag tror det blir lätt att man i so fall främst umgos med gamla bekanta.

Men jag längtar till stunden do jag har egen internet, för den stunden moste komma, den moste....

Dag 2

Allt känns bättre nu. Efter att ha sprungit runt poa stan nagra timmar i min smutsiga kroppshydda hittade jag allt för att kunna tvaga min sargade kropp, och jag tror det gjorde gott för själen ocksoa. Jag fick äntligen kontakt med människorna poa flygplatsen, som sa att min väska anländer antingen idag eller imorgon, sa det var ju en lättnad.

Rummet jag bor i känns ocksa bättre än igoar, ögat vänjer sig snabbt :) Inte det fräschaste och bara smoa gluggar till fönster, men stort. Det blir bra bara jag har fatt det lite pyntat.

Jag ska just och träffa min tutor och en till utbyteselev, sa foar vi börja fixa med all byroakrati. Skojskoj. Det enda som lite stör nu är vädret, mulet och regndroppar, men jag ser det som universums sista försök att foa mig nedstämd, och det ska inte lyckas!

Snart hoppas jag att jag foar internet till rummet soa att jag kan skriva oa poa ett vettigare sätt....

Hejsvejs!

Dag 1

Dag 1

Har alltsa idag anlänt till Tyskland. Dagen kan nog sammanfattas med orden alles ist schiefgegangen! Dagen har varit full av ironi, fran universum till mig. Jag hade tänkt innan jag reste pa vad jag ville uppna under mitt ar borta. En del kom jag att tänka pa, men en sak var att jag ville bli en mer positiv och "se ljust pa livet" typ av människa. Hittills har det varit en utmaning.

Jag köpte en jättesöt väska före avfärden, hard och färggrann, sa att jag lätt skulle se den pa rullbandet. Jag tog mig till flygplatsen i god tid, och allt sag ljust ut. Första egentliga besvikelsen kom pa planet, där vi inte fick nagon lunch, fast klockan var runt tolv, utan bara en liten smörgas. Minus för finnair. Höjdpunkten kom dock senare, när rullbandet kom och min fina väska aldrig dök upp. Universum ville säga mig att baggaget aldrig är säkert, oavsett hur färggrann väska man har.

Dagen fortsätter. Jag försenar mig tack vare strulet rejält till Göttingen, fick ta ett senare tag. Min tutor kom och mötte mig vid den nya tiden, men verkade inte alltför glad. Helt ok dock. Han papekade iaf hela tiden att "om jag hade kommit tidigare" hade vi hunnit med dittan och dattan. Det var ju inte riktigt mitt fel, men jag vet inte om min Tyska räckte för att fa honom att första det.

Han hade med sig mina nycklar, och där hade jag haft lite tur, jag hade fatt ett stort rum, större än de andra pa min vaning. Det maste dock sägas att det var ganska slitet, och luften var nog inte den bästa för en pseudoastmatiker som jag. Köket var iaf bra, jag delar det bara med tva andra personer, de som är i min del av vaningen. Duscharna är en annan sak. Jag var ner i källaren och tittade, och här talar vi en riktigt ruggig källare, tänk österrikisk fangenskap.... Där fanns tre duschar med varsitt duschdraperi för, utan las eller annat onödigt. Jag misstänker att det är u and i sex som gäller, sa det blir spännande att se vem man möter när man ska dra pa sig handduken.....tur att man inte är sa jätteblyg av sig...

Nu är klockan efter 21, och fortfarande vet de inget om mitt baggage. Det känns inte särskilt betryggande. Tack och lov var jag sa pass smart att jag had med ett extra sock- och trospar i handbaggaget. Men handduk finns ej, och jag hann inte och köpa. Min första dag slutade alltsa i smuts och misär. Men en sak är ju bra, och det är att det är sannolikt att det blir bättre fr.o.m. nu. Om inte universum vill annat.....