Dag 14 Lika barn leka bäst?

Idag har varit en synnerligen improduktiv dag. Jag har varit till stadsmuséet och till en loppmarknad, där jag hittade två böcker på tyska som jag köpte. Före detta lyckades jag med bravaden att sova 13 timmar, kanske jag hade lite sömnskuld.....

Ännu en sak om gårdagens Gosslarbesök. En lite komisk händelse inträffade även då, en kulturkrock, skulle man kunna säga.... Vi skulle träffas vid bussen kl 14, och vi hade fått höra upprepade gånger hur viktigt det var att vi kom punktligt. Staden var liten, 2x1 km. Kvart före två startade jag och Paulina från ett café, för att i god tid ta oss till bussen. Utanför stötte vi på två Erasmus-colombianer, och vi frågade dem om de visste varåt vi skulle gå. Jodå, svarade de med (en) självsäkerhet (som vittnade om en total okunskap). Så, Paulina och jag traskade alltså utan vidare efter dessa två herremän, medan vi pratade sinsemellan om dittan och dattan. Vi började ana oråd efter ca 10 minuter, när den ena colombianen vände sig om och frågade oss "is this the right way?" Efter ytterligare 5 minuter frågade jag ett tyskt par om vägen. Kom fram att vi var vid andra änden av stan. Efter en språngmarsch där vi frågade ytterligare några personer kom vi sent omsider fram till bussen. Inte förstås utan att först passera vårt café, som, visade det sig, låg ca 50 meter från bussen. Vad lär vi oss av detta? Lita aldrig på översjälvsäkra män. Kolla alltid kartan själv. 

Men rubriken idag var alltså lika barn. Otroligt snabbt har det skett en indelning av människor här. Javisst kan vi umgås över gränserna, men helt tydliga klickar kan man nog urskilja. Asiaterna. Sydamerikanerna. Irländarna. Polackerna. Otroligt att dessa människor alla kommit hit för att uppleva något nytt, och sedan ändå umgås mest med "sina egna". Nog för att jag måste ta bjälken ur eget öga. Förvisso umgås jag här mest med en finska, en polska, en italienska, och en sydkoreanska, alltså ganska varierande, men nog utgår det kanske ändå från "lika barn"-principen. Minni och Paulina är båda min egen ålder, något som ändå är relativt ovanligt här. Vi är gamla. Gilda och Eun-ju är yngre, men de verkar båda vara relativt mogna för sin ålder. Men varför söker vi oss till det bekanta? För vissa handlar det kanske om att de redan från början kom hit i grupp. T.ex. irländskorna kom hit i en stor skock som alla kände varandra. Även en del från Sydamerika kände varandra från förr. Jag frågade en av dem (lite ironiskt) om de var grupp-personer (jag menade naturligtvis flockdjur). Jo, sade han förnöjt, uppenbarligen utan att lägga märke till ironin i min röst. Men för oss andra, vi som kom hit ensamma för att uppleva något nytt, hur kommer det sig att vi också dras till det bekanta? Är det för att vi här mitt i allt det obekanta behöver något bekant, ett ankare, att hålla fast i?