Nu har det alltså gått en tid här. Livet börjar bli vardag, och jag märker att jag verkligen inte förändrats mycket, på gott och ont. Kanske lite, men jag är fortfarande t.ex. otroligt lat. Jag hade planerat att sporta en hel del här, har inte blivit av. Det finns också ett otal andra exempel, men jag orkar inte gå in på dem ;)
Annat som hänt, förutom att jag varit på ett otal fester, träffat kula människor, och köpt en Pulp Fiction poster (tja, om man nu liknar fröken Uma så....), är att jag besökt Frankfurt. Där träffade jag Alina (kusin) som nu studerar där. Det var en helt lyckad utflykt men mycket uttröttande också. Frankfurt är ingen superstad, men finare än vad jag trott. Vi tog det lugnt, gick runt och tittade på diverse sevärdheter. En kul sak hände. Vi åt på en thaikrog, och där blev jag uppraggad av en tysk....Det förvånade mig något, eftersom jag sovit ungefär tre timmar och inte kände mig som världens attraktivaste. En stund senare slog det mig. Jag var blondast i sällskapet. Jag antar att "blonds really do have more fun....". På vägen hem högläste vi ur en barnbok, jättekul och på en tyskanivå som passade oss alla. De tyskar som gick förbi oss tittade dock lite underligt på oss....
Annars har jag varit på en gympatimme. Förra fredagen. Jag har fortfarande lite ont efter det. En och en halv timme hård boxningsaerobic. Efter en kvart var jag slut, efter en halvtimme var jag genomblöt, och efter en och en halv timme visste jag varken upp eller ner mera. Jag hoppas det blir lättare med tiden, för motion, det behöver jag sannerligen!
I förrgår tog jag också ett stort steg. Jag bokade flygbiljetter till asien. Den tredje februari bär det iväg. Kvällen då jag bokat biljetterna mådde jag sedan lite illa. Psykosomatiskt antar jag. Efter Indienfiaskot är jag (berättigat nog) lite orolig för en sådan resa. Men jag har bestämt mig. Om jag inte far nu så har Indien vunnit över mig. Jag måste leva mitt liv nu. Och på vintern måste jag till någon solig plats, jag kan inte uggla i regn och mörker en hel vinter!
Det regnar mycket i Göttingen. Verkligen mycket. Och ofta känner jag mig trött. Det kan bero på vädret eller den här utvecklingslandslägenheten.....Men jag vill verkligen inte låta negativ. Jag har det bra här, för det finns mycket kul på gång hela tiden. Stan sover aldrig (kanske är det därför jag är trött...). Barracudatisdagar är super (barracuda: studentkrog) och jag kan resa runt i Tyskland och se en hel del. Men nu ska jag sova. Jag skriver sen när jag kommer på något kul eller något kul händer.....Tuudelutt!!
Wednesday, October 29, 2008
Sunday, October 19, 2008
Tillbaka till verkligheten
Och studierna. Nu har första veckan gått av de riktiga föreläsningarna. Eller egentligen bara delvis, eftersom alla tyskakurser (som jag tänkt ta några av) börjar först nästa vecka. Men det ser helt ok ut. Jag hade menat ta mest föreläsningar denna termin, för att nästa termin ta intressantare kurser, så att jag nu först kunde öva tyska och sedan nästa termin faktiskt lära mig någon psykologi.
Det har inte riktigt blivit så. Jag har en föreläsning, en kurs jag redan avlagt i Finland, så jag går den egentligen bara för att fräscha upp minnet (och för att jag egentligen inte lärde mig något i Åbo i den icke-strukturerade kursen arb- och org-psyk....). De andra är seminariekurser. Det betyder att gruppen består av max 30 studerande, att det är mer interaktion och att vi måste hålla ett referat under kursen....skoj! Jag tycks också vara enda utbytesstudenten i dessa seminariekurser, dubbelskoj! Jag kastas alltså riktigt in i de tyska psykkastudierna.
På måndag hade jag alltså första seminariekursen: schizofreni. Verkar helt intressant, och läraren verkar snäll och trevlig. Men efter en och en halv timme av att spetsa öronen för att nu snappa upp de stora helheterna så var mitt huvud kaputt. Resten av dagen led jag av lätt huvudvärk, och jag hörde att många hade liknande upplevelser. Själv minns jag att det var precis likadant första tiden i USA. Overload på språket helt enkelt. Det har inte märkts tidigare eftersom alla kurser varit med utisar, och språket varit så pass enkelt att man inte fått överdos....
Nu är alltså verkligheten här. Jag har på seminarierna suttit och nog känt mig lite som en fisk på torra land. Alla andra talar sitt modersmål, alla andra känner varandra och har sina kompisar där. Jag är helt allena. På tisdagen fick jag mig alltså en total chock när en flicka tilltalade mig, jag kunde faktiskt inte tro det. Det var enda kursen där jag presenterat mig, där alla alltså visste att jag var "erasmus"student. (Egentligen är jag coimbra group studerande, men jag har märkt att det är absolut enklast att bara säga erasmus). En flicka vände sig mot mig och frågade om jag ville göra presentationen med henne. Jag tittade mig runt, för att ta reda på vem hon egentligen pratade med, det måste ju vara någon annan, det såg bara ut som om hon hade riktat sig mot mig. Efter en stund insåg jag att hon faktiskt menade mig! Jag kände mig nog lite dum efteråt, eftersom det egentligen varit ganska tydligt.....Det är bara så att man (jag) som erasmusstuderande känner sig som en andra klassens medborgare. Jag är inte dum, men jag kan inte språket, så det är naturligtvis ett stort handikapp. Jag räknar med att ingen vill jobba med mig, det blir ju bara svårare för dem. Jag var alltså helt extatisk när denna flicka själv erbjudit sig att jobba med mig. Det visade sig att hon själv varit utbytesstuderande tidigare :)
Nu har jag alltså fixat hela mitt schema, och det visar sig att jag har ganska fullt måndag till onsdag, men sedan är jag helt ledig torsdag framåt. I november blir det lite jobbigare eftersom jag har tre helgkurser....men men. Min plan är att tordag och fredan göra läxor och hemuppgifter, men jag är nog rädd att min lättja blir ett problem, och att söndagnatt i stället blir till för detta. Gnothi seauton.....
Denna termin har jag mest arb-och org-kurser, plus lite löst som schizofreni, bara av intresse. Jag hade ingen plan med det, jag har bara valt kurser som intresserar. Att det råkat bli så mycket arb/org förvånade mig, men så tycks det nu vara. Jag är lite oroad för mina kursval, jag har ganska många kurser så jag hoppas jag klarar dem alla. Ganska många är interaktiva, jag måste hålla föredrag och på helgkurserna handlar det delvis om rollspel och sånt. Men det är ju lugnt, det är långt till november.....
Efter en ansträngande vecka var det dags för fest. Fredag och lördag. Idag lite grann. En otroligt improduktiv helg. Men helt kul.
Det har inte riktigt blivit så. Jag har en föreläsning, en kurs jag redan avlagt i Finland, så jag går den egentligen bara för att fräscha upp minnet (och för att jag egentligen inte lärde mig något i Åbo i den icke-strukturerade kursen arb- och org-psyk....). De andra är seminariekurser. Det betyder att gruppen består av max 30 studerande, att det är mer interaktion och att vi måste hålla ett referat under kursen....skoj! Jag tycks också vara enda utbytesstudenten i dessa seminariekurser, dubbelskoj! Jag kastas alltså riktigt in i de tyska psykkastudierna.
På måndag hade jag alltså första seminariekursen: schizofreni. Verkar helt intressant, och läraren verkar snäll och trevlig. Men efter en och en halv timme av att spetsa öronen för att nu snappa upp de stora helheterna så var mitt huvud kaputt. Resten av dagen led jag av lätt huvudvärk, och jag hörde att många hade liknande upplevelser. Själv minns jag att det var precis likadant första tiden i USA. Overload på språket helt enkelt. Det har inte märkts tidigare eftersom alla kurser varit med utisar, och språket varit så pass enkelt att man inte fått överdos....
Nu är alltså verkligheten här. Jag har på seminarierna suttit och nog känt mig lite som en fisk på torra land. Alla andra talar sitt modersmål, alla andra känner varandra och har sina kompisar där. Jag är helt allena. På tisdagen fick jag mig alltså en total chock när en flicka tilltalade mig, jag kunde faktiskt inte tro det. Det var enda kursen där jag presenterat mig, där alla alltså visste att jag var "erasmus"student. (Egentligen är jag coimbra group studerande, men jag har märkt att det är absolut enklast att bara säga erasmus). En flicka vände sig mot mig och frågade om jag ville göra presentationen med henne. Jag tittade mig runt, för att ta reda på vem hon egentligen pratade med, det måste ju vara någon annan, det såg bara ut som om hon hade riktat sig mot mig. Efter en stund insåg jag att hon faktiskt menade mig! Jag kände mig nog lite dum efteråt, eftersom det egentligen varit ganska tydligt.....Det är bara så att man (jag) som erasmusstuderande känner sig som en andra klassens medborgare. Jag är inte dum, men jag kan inte språket, så det är naturligtvis ett stort handikapp. Jag räknar med att ingen vill jobba med mig, det blir ju bara svårare för dem. Jag var alltså helt extatisk när denna flicka själv erbjudit sig att jobba med mig. Det visade sig att hon själv varit utbytesstuderande tidigare :)
Nu har jag alltså fixat hela mitt schema, och det visar sig att jag har ganska fullt måndag till onsdag, men sedan är jag helt ledig torsdag framåt. I november blir det lite jobbigare eftersom jag har tre helgkurser....men men. Min plan är att tordag och fredan göra läxor och hemuppgifter, men jag är nog rädd att min lättja blir ett problem, och att söndagnatt i stället blir till för detta. Gnothi seauton.....
Denna termin har jag mest arb-och org-kurser, plus lite löst som schizofreni, bara av intresse. Jag hade ingen plan med det, jag har bara valt kurser som intresserar. Att det råkat bli så mycket arb/org förvånade mig, men så tycks det nu vara. Jag är lite oroad för mina kursval, jag har ganska många kurser så jag hoppas jag klarar dem alla. Ganska många är interaktiva, jag måste hålla föredrag och på helgkurserna handlar det delvis om rollspel och sånt. Men det är ju lugnt, det är långt till november.....
Efter en ansträngande vecka var det dags för fest. Fredag och lördag. Idag lite grann. En otroligt improduktiv helg. Men helt kul.
Sunday, October 12, 2008
Prag
Helgen i början av oktober tillbringade jag alltså i Prag. Också en underbart vacker stad. Tyvärr lite förstörd av turister. Lite kort om mina eskapader där.
Det var lite knepigt att hitta till hostellet, det var inte direkt i centrum. När jag äntligen hittat dit visade det sig vara helt mysigt. Sir Toby´s hette det och det försökte också ha en adlig brittisk stil. Inte helt säker på att jag gillade det....Där hade jag alltså ett 9-pers rum, tillsammans med mest australienare skulle det visa sig. De var alla på väg ut när jag kom (australienare är hårda på att festa) och snart var jag ensam. Jag kröp ner i sängen (övre bädden, min "bunk-buddy" som lustigt nog hette Toby var en av de festande australienarna) och skulle just till att sova när en amerikan dök upp. Det tog tio minuter för mig att inse att han var Edward Nortons dubbelgångare....kuusligt! Trots tröttheten låg vi vakna och talade i några timmar tvärs över rummet. Han var en lättsam kille. Han hade sagt upp sig från sitt jobb och hade nu rest runt i Europa i någon månad. Lugn stil.
Dag ett i prag for jag med Rob (amerikanen) till ett konstmuseum. Superfint och jättestort. Vi såg två av fyra våningar. Det tog oss tre timmar. Den slaviska melankolin syntes tydligt i en hel del konst, och efter dessa timmar var vi båda emotionellt utpumpade. Vi vandrade runt lite i stan och for sedan till hostelet, lagade mat tillsammans och tog det lugnt. Jag berättade om mig och han om sig. Jag berättade om den jobbiga indiern i Ljubljana och då tyckte han att han hade en viss förståelse....tydligen räcker det inte med att tre gånger säga att man har pojkvän, tio gånger är en bättre siffra. Och tydligen har jag väldigt "flirtiga" ögon....suck!
På kvällen for vi tillsammans med några andra killar ut på club. Igen insåg jag att jag hatar club-livet. Det var en supertrendig club kallad Mecca. De tog ett ganska blodigt inträde. Drinkarna var dyra och servicen långsam. Rökmaskinen användes in excess, man kunde inte se tio meter framåt ens....från något håll kom ett drag (krisse och bischa förstår uselheten i detta....). Musiken var trendlig öststatsmusik, att ens kalla det musik är en komplimang....nz nz nz nz......Jo, vi ska inte glömma de två halvnakna dansöserna på scenen som satte kvinnorörelsens arbete ett par årtionden tillbaka i tiden. Efter någon timme hade Ed och jag nog, och for hem och sova.
Nästa dag träffade jag en trevlig australiensiska, Tonja, som kommit till mitt rum. Via henne träffade jag en jättetrevlig sydafrikanska som hette Sarah. Vi tre for ut på stan den dagen, såg slottet och tog det lugnt. På kvällen for vi ut med ett gäng (australien, USA, Tyskland och Singapore fanns med bland nationaliteterna), försökte hitta en jazzbar men misslyckades, allt var dyrt och pretentiöst, vi ville ha äkta rökig jazz. Nåja, vi drack lite Becherovka på en bar och allt blev bättre. Allt utom min röst. Den försvann. Den eländiga clubben Mecca hade ätit upp den. Festen fortsatte på hostelet, men jag gick och sova. Trött, lite krasslig, utan röst. Dagen efter hörde jag av Sarah att det varit vild fest till klockan 7. Tonja var krabbis den dagen, sängliggande. Många hade tagit för mycket. Mycket hade hänt. Jag lärde mig något om detta hostel. Och om australienare. De tycker om att festa, de kommer till Europa, ofta för minimi några månader. På detta hostel tyckte de om att släppa loss, och knasa runt. Kriterierna för en partner var i många fall inte långt mera än att de andades.....T.ex. hade Sarah på natten farit ut på balkongen för att ta sig en cigarrett. Hon öppnade dörren och voilá, där var visst två bakanta ansikten och höll på....
En rolig historia emellan. Efter Mecca-fiaskot gick alltså jag och Rob till hostelet. Utanför stod en av de anställda, en liten stilmedveten säkerligen ganska gay man, och rökte. Vi började prata och Rob berättade en lustig historia om ett hostel, där två människor hade " idkat umgänge" i en annans säng, när han var på toaletten. Hostellmannen var inte imponerad. Han berättade att han nog sett precis allt, och att i Robs historia "I very long time look for point...". Uttrycket måste bli en klassiker! Nästa gång någon berättar något tråkigt ska jag bara säga "Alltså, "I very long time look for point...."
Sista dagen i Prag spenderade jag med Sarah, en helt fantastisk tjej, utan tvekan en av de trevligaste personer jag mött. Hon är som mig bara bättre. Det jag tänker på att göra gör hon faktiskt. Som sydafrikanska har hon varit med om en hel del, och hon sa att hon valt att ha en positiv attityd till livet. Vi fick runt på små sidogator i stan, fotograferade diverse små detaljer och pratade om dittan och dattan. Jag berättade om de fyra människotyperna (smart-flitig, smart-lat, dum-lat, dum-flitig) och just att de sista är de värsta. Hon skrattade. Jag fick veta att hon aldrig hört om Ikea (jag berättade att jag borde fara till Ikea, hon frågade om det var en stad i Tyskland) . Jag skrattade. Sanningen att säga så blev jag totalt euforisk. Skönt att veta att Ikea inte ännu nått precis överallt!
På kvällen var det dags att återvända till Göttingen, synd, jag hade gärna stannat en dag till, om inte annat så bara för att umgås mera med en sympatisk och klok människa. Men så var det. På tåget fick jag inte sömn, och mådde inte direkt toppen (indien som spökar igen...?) Jag delade kupé med en äldre, mycket pratsam tysk man. Senare dök också en amerikan upp. Ytterst trevlig, pilot från alaska, en äventyrare. Efter en halvtimmes samtal bytte vi kontaktuppgifter.
Nästa morgon var jag framme i Göttingen. På tågstationen möttes jag av mitt Erasmusgäng, som var på väg till Bremen. Jag fick alltså ett varmt välkommen direkt på plats :) Det jag lärt mig av denna resa är att det är kul att resa ensam. Man träffar mycket mer folk och har en chans att faktiskt umgås med andra människor. När man reser med folk man känner kanske man träffar andra människor, men sällan att man faktiskt skulle umgås med dessa. Denna korta resa gav mig definitivt mersmak. Också har jag insett att man inte borde skynda. Tre dagar i en stor stad är för lite, en vecka är absolut minimum. Då kan man utforska, ta det lugnt, och kanske också se lite av omgivningen till staden.
Det var lite knepigt att hitta till hostellet, det var inte direkt i centrum. När jag äntligen hittat dit visade det sig vara helt mysigt. Sir Toby´s hette det och det försökte också ha en adlig brittisk stil. Inte helt säker på att jag gillade det....Där hade jag alltså ett 9-pers rum, tillsammans med mest australienare skulle det visa sig. De var alla på väg ut när jag kom (australienare är hårda på att festa) och snart var jag ensam. Jag kröp ner i sängen (övre bädden, min "bunk-buddy" som lustigt nog hette Toby var en av de festande australienarna) och skulle just till att sova när en amerikan dök upp. Det tog tio minuter för mig att inse att han var Edward Nortons dubbelgångare....kuusligt! Trots tröttheten låg vi vakna och talade i några timmar tvärs över rummet. Han var en lättsam kille. Han hade sagt upp sig från sitt jobb och hade nu rest runt i Europa i någon månad. Lugn stil.
Dag ett i prag for jag med Rob (amerikanen) till ett konstmuseum. Superfint och jättestort. Vi såg två av fyra våningar. Det tog oss tre timmar. Den slaviska melankolin syntes tydligt i en hel del konst, och efter dessa timmar var vi båda emotionellt utpumpade. Vi vandrade runt lite i stan och for sedan till hostelet, lagade mat tillsammans och tog det lugnt. Jag berättade om mig och han om sig. Jag berättade om den jobbiga indiern i Ljubljana och då tyckte han att han hade en viss förståelse....tydligen räcker det inte med att tre gånger säga att man har pojkvän, tio gånger är en bättre siffra. Och tydligen har jag väldigt "flirtiga" ögon....suck!
På kvällen for vi tillsammans med några andra killar ut på club. Igen insåg jag att jag hatar club-livet. Det var en supertrendig club kallad Mecca. De tog ett ganska blodigt inträde. Drinkarna var dyra och servicen långsam. Rökmaskinen användes in excess, man kunde inte se tio meter framåt ens....från något håll kom ett drag (krisse och bischa förstår uselheten i detta....). Musiken var trendlig öststatsmusik, att ens kalla det musik är en komplimang....nz nz nz nz......Jo, vi ska inte glömma de två halvnakna dansöserna på scenen som satte kvinnorörelsens arbete ett par årtionden tillbaka i tiden. Efter någon timme hade Ed och jag nog, och for hem och sova.
Nästa dag träffade jag en trevlig australiensiska, Tonja, som kommit till mitt rum. Via henne träffade jag en jättetrevlig sydafrikanska som hette Sarah. Vi tre for ut på stan den dagen, såg slottet och tog det lugnt. På kvällen for vi ut med ett gäng (australien, USA, Tyskland och Singapore fanns med bland nationaliteterna), försökte hitta en jazzbar men misslyckades, allt var dyrt och pretentiöst, vi ville ha äkta rökig jazz. Nåja, vi drack lite Becherovka på en bar och allt blev bättre. Allt utom min röst. Den försvann. Den eländiga clubben Mecca hade ätit upp den. Festen fortsatte på hostelet, men jag gick och sova. Trött, lite krasslig, utan röst. Dagen efter hörde jag av Sarah att det varit vild fest till klockan 7. Tonja var krabbis den dagen, sängliggande. Många hade tagit för mycket. Mycket hade hänt. Jag lärde mig något om detta hostel. Och om australienare. De tycker om att festa, de kommer till Europa, ofta för minimi några månader. På detta hostel tyckte de om att släppa loss, och knasa runt. Kriterierna för en partner var i många fall inte långt mera än att de andades.....T.ex. hade Sarah på natten farit ut på balkongen för att ta sig en cigarrett. Hon öppnade dörren och voilá, där var visst två bakanta ansikten och höll på....
En rolig historia emellan. Efter Mecca-fiaskot gick alltså jag och Rob till hostelet. Utanför stod en av de anställda, en liten stilmedveten säkerligen ganska gay man, och rökte. Vi började prata och Rob berättade en lustig historia om ett hostel, där två människor hade " idkat umgänge" i en annans säng, när han var på toaletten. Hostellmannen var inte imponerad. Han berättade att han nog sett precis allt, och att i Robs historia "I very long time look for point...". Uttrycket måste bli en klassiker! Nästa gång någon berättar något tråkigt ska jag bara säga "Alltså, "I very long time look for point...."
Sista dagen i Prag spenderade jag med Sarah, en helt fantastisk tjej, utan tvekan en av de trevligaste personer jag mött. Hon är som mig bara bättre. Det jag tänker på att göra gör hon faktiskt. Som sydafrikanska har hon varit med om en hel del, och hon sa att hon valt att ha en positiv attityd till livet. Vi fick runt på små sidogator i stan, fotograferade diverse små detaljer och pratade om dittan och dattan. Jag berättade om de fyra människotyperna (smart-flitig, smart-lat, dum-lat, dum-flitig) och just att de sista är de värsta. Hon skrattade. Jag fick veta att hon aldrig hört om Ikea (jag berättade att jag borde fara till Ikea, hon frågade om det var en stad i Tyskland) . Jag skrattade. Sanningen att säga så blev jag totalt euforisk. Skönt att veta att Ikea inte ännu nått precis överallt!
På kvällen var det dags att återvända till Göttingen, synd, jag hade gärna stannat en dag till, om inte annat så bara för att umgås mera med en sympatisk och klok människa. Men så var det. På tåget fick jag inte sömn, och mådde inte direkt toppen (indien som spökar igen...?) Jag delade kupé med en äldre, mycket pratsam tysk man. Senare dök också en amerikan upp. Ytterst trevlig, pilot från alaska, en äventyrare. Efter en halvtimmes samtal bytte vi kontaktuppgifter.
Nästa morgon var jag framme i Göttingen. På tågstationen möttes jag av mitt Erasmusgäng, som var på väg till Bremen. Jag fick alltså ett varmt välkommen direkt på plats :) Det jag lärt mig av denna resa är att det är kul att resa ensam. Man träffar mycket mer folk och har en chans att faktiskt umgås med andra människor. När man reser med folk man känner kanske man träffar andra människor, men sällan att man faktiskt skulle umgås med dessa. Denna korta resa gav mig definitivt mersmak. Också har jag insett att man inte borde skynda. Tre dagar i en stor stad är för lite, en vecka är absolut minimum. Då kan man utforska, ta det lugnt, och kanske också se lite av omgivningen till staden.
Ljubljana
En underbart vacker stad. Där var jag alltså i slutet av september i några dagar. Romantiskt stad, och jag måste absolut komma tillbaka. Foton finns på facebook, som ni kanske redan vet.... Vad kan jag berätta från denna stad? Jag besökte ett museum där det fanns slovensk impressionistisk konst. Fint, och jag jag har en ny uppskattning för impressionismen.
En kväll var jag ute med en indier som jag träffade på hostellet. Han verkade trevlig, var bara där för en kurs i kirurgi. Vi åt en burgare och träffade sedan hans kompis, och så for vi tillsammans till Sceleton bar, där temat säger sig självt. Helt intressant. Sedan for vännen hem och vi fortsatte till en club. Återigen insåg jag att jag inte är någon club-människa....Vi dansade lite och for sedan till hostellet, satt ute och snackade film innan jag for och sova. Han var ok, men som en annan indier jag träffat i sommar tycks han inte förstå hur man ska behandla kvinnor. Jag hade gjort klart för honom att jag hade pojkvän, men ändå var han väl närgången, värre och värre ju längre kvällen led. Det som stör mig är att jag vet att han aldrig skulle behandla en indisk kvinna så, det är bara oss européer.....
Nästa dag var jag ute på lite sightseeing och shopping för mig själv. Jättetrevligt. Bischa skulle älska det, jag såg under min promenad ett tiotal små esoteriska butiker med rökelse, böcker, tarotkort och dylikt. För en stad med några hundratusen invånare är det helt ok! Jag shoppade också två väskor åt mig själv, en lite söt en och en större. Den var tuff, jag visste genast att jag måste ha den när jag såg vad den var gjord av. Den var 100% slama! (slama betyder tydligen halm på slovenska....)
På kvällen träffade jag en engelska på hostellet. Hon skulle ut på middag med en japanska hon hade träffat, och jag kom med jag med. Sushi blev det, och jag imponerades återigen av den japanska prydligheten! Och den engelska flickan....eller kvinnan (hon visade sig vara 32 år, men såg snarare ut som 25) var tom längre än jag! Skönt att kunna vara i ögonhöjd med någon! Lustigt nog kom längden aldrig på tal, kanske just för att den inte ställde till några olägenheter eftersom båda var lika långa....Jag har börjat märka nackdelarna med att vara olika lång jämfört med andra i ett sällskap. Speciellt svårt är det på fester, med hög musik. Jag vet inte om någon annan tänkt på detta, men det är nästan omöjligt att höra vad den andra säger om längdskillnaden är för stor och ljudnivån för hög.....det är omöjligt att joina ett samtal med korta människor utan att huka sig ner!
Samma kväll som jag varit ut med engelskan kom jag tillbaka till hostellet, och for till rummet. Första natten hade jag sovit med fyra amerikanska pojkar/män. Det var inga problem. Andra natten var jag ensam, det var skönt. Denna natt mötte mig två iranska män i 50-års åldern. De bodde i England och bilade nu till Turkiet, berättade de. De var helt trevliga, men tryggare har jag känt mig. Smart hostellpersonal att sätta en ensam kvinna tillsamman med två män. Kort sagt sov jag oroligt och hade t.o.m. otäcka mardrömmar. Allt gick väl dock. Nästa dag pratade jag med engelskan om detta. Hon sa att hon bodde ensam med en man i 25-årsåldern i sitt rum. Hon tyckte det var lite olustigt, speciellt eftersom hon vid bokningstillfället bett att få bo med åtminstone en annan kvinna, trots att rummena var unisex. Hon hade också sedan frågat om hon skulle kunna byta rum, men hostelpersonalen hade inte velat förstå vari problemet låg.....Lite lustig policy var det ju nog! Jag menar, bara för att ett rum är unisex måste man ju inte tvinga fram det. De kunde ha ornat så att hon och jag hamnade i samma rum. Annars var hostelet Villa Veselova helt ok med stora rum, och jag kan rekommendera det för par eller grupper. Tror dock att jag själv nästa gång provar något annat.....
Som helhetsintryck var Ljubljana i alla fall fantastisk. Otroligt vacker och människorna var trevliga. Bilar stannade ofta när man skulle gå över gatan vid övergångsställen (där trafikljus fattades). En till kul grej var att jag tydligen kan gå igenom som en slovenska. Vi flera tillfällen talade folk slovenska med mig, t.ex. frågade en flicka i en butik mig om jag tyckte att en viss väska passade henne...(åtminstone tror jag det var vad hon frågade...).
Efter några dagar i Ljubljana bar det alltså av mot Prag, och en elva timmar lång tågresa fick jag utstå på fredagen. Hela dagen bortblåst, men det gick nog. Jag läste, tittade ut på omgivningen och försökte vila. Ibland fanns andra människor i kupén, ibland var jag ensam. De sista timmarna var jag ensam och i en kupé bredvid var det tydligen partaj. Efter ett tag kom en kille in till min kupé och bjöd med mig, han tyckte att jag såg så ensam och övergiven ut....Så nu har jag festat i ett tåg med ett gäng slovenska killar (och en slovensk tjej). De bjöd på någon konstig alkohol, med ett päron instucket i flaskan. De talade alla engelska hellre än bra, men var trevliga. En av dem spelade fotboll i Island, och en hade kommit andra i slovenska Idols....inte illa.... Jag fick veta att det finns en sång som heter Susanna. Check it out on youtube! (The Art Company- Susanna)
En kväll var jag ute med en indier som jag träffade på hostellet. Han verkade trevlig, var bara där för en kurs i kirurgi. Vi åt en burgare och träffade sedan hans kompis, och så for vi tillsammans till Sceleton bar, där temat säger sig självt. Helt intressant. Sedan for vännen hem och vi fortsatte till en club. Återigen insåg jag att jag inte är någon club-människa....Vi dansade lite och for sedan till hostellet, satt ute och snackade film innan jag for och sova. Han var ok, men som en annan indier jag träffat i sommar tycks han inte förstå hur man ska behandla kvinnor. Jag hade gjort klart för honom att jag hade pojkvän, men ändå var han väl närgången, värre och värre ju längre kvällen led. Det som stör mig är att jag vet att han aldrig skulle behandla en indisk kvinna så, det är bara oss européer.....
Nästa dag var jag ute på lite sightseeing och shopping för mig själv. Jättetrevligt. Bischa skulle älska det, jag såg under min promenad ett tiotal små esoteriska butiker med rökelse, böcker, tarotkort och dylikt. För en stad med några hundratusen invånare är det helt ok! Jag shoppade också två väskor åt mig själv, en lite söt en och en större. Den var tuff, jag visste genast att jag måste ha den när jag såg vad den var gjord av. Den var 100% slama! (slama betyder tydligen halm på slovenska....)
På kvällen träffade jag en engelska på hostellet. Hon skulle ut på middag med en japanska hon hade träffat, och jag kom med jag med. Sushi blev det, och jag imponerades återigen av den japanska prydligheten! Och den engelska flickan....eller kvinnan (hon visade sig vara 32 år, men såg snarare ut som 25) var tom längre än jag! Skönt att kunna vara i ögonhöjd med någon! Lustigt nog kom längden aldrig på tal, kanske just för att den inte ställde till några olägenheter eftersom båda var lika långa....Jag har börjat märka nackdelarna med att vara olika lång jämfört med andra i ett sällskap. Speciellt svårt är det på fester, med hög musik. Jag vet inte om någon annan tänkt på detta, men det är nästan omöjligt att höra vad den andra säger om längdskillnaden är för stor och ljudnivån för hög.....det är omöjligt att joina ett samtal med korta människor utan att huka sig ner!
Samma kväll som jag varit ut med engelskan kom jag tillbaka till hostellet, och for till rummet. Första natten hade jag sovit med fyra amerikanska pojkar/män. Det var inga problem. Andra natten var jag ensam, det var skönt. Denna natt mötte mig två iranska män i 50-års åldern. De bodde i England och bilade nu till Turkiet, berättade de. De var helt trevliga, men tryggare har jag känt mig. Smart hostellpersonal att sätta en ensam kvinna tillsamman med två män. Kort sagt sov jag oroligt och hade t.o.m. otäcka mardrömmar. Allt gick väl dock. Nästa dag pratade jag med engelskan om detta. Hon sa att hon bodde ensam med en man i 25-årsåldern i sitt rum. Hon tyckte det var lite olustigt, speciellt eftersom hon vid bokningstillfället bett att få bo med åtminstone en annan kvinna, trots att rummena var unisex. Hon hade också sedan frågat om hon skulle kunna byta rum, men hostelpersonalen hade inte velat förstå vari problemet låg.....Lite lustig policy var det ju nog! Jag menar, bara för att ett rum är unisex måste man ju inte tvinga fram det. De kunde ha ornat så att hon och jag hamnade i samma rum. Annars var hostelet Villa Veselova helt ok med stora rum, och jag kan rekommendera det för par eller grupper. Tror dock att jag själv nästa gång provar något annat.....
Som helhetsintryck var Ljubljana i alla fall fantastisk. Otroligt vacker och människorna var trevliga. Bilar stannade ofta när man skulle gå över gatan vid övergångsställen (där trafikljus fattades). En till kul grej var att jag tydligen kan gå igenom som en slovenska. Vi flera tillfällen talade folk slovenska med mig, t.ex. frågade en flicka i en butik mig om jag tyckte att en viss väska passade henne...(åtminstone tror jag det var vad hon frågade...).
Efter några dagar i Ljubljana bar det alltså av mot Prag, och en elva timmar lång tågresa fick jag utstå på fredagen. Hela dagen bortblåst, men det gick nog. Jag läste, tittade ut på omgivningen och försökte vila. Ibland fanns andra människor i kupén, ibland var jag ensam. De sista timmarna var jag ensam och i en kupé bredvid var det tydligen partaj. Efter ett tag kom en kille in till min kupé och bjöd med mig, han tyckte att jag såg så ensam och övergiven ut....Så nu har jag festat i ett tåg med ett gäng slovenska killar (och en slovensk tjej). De bjöd på någon konstig alkohol, med ett päron instucket i flaskan. De talade alla engelska hellre än bra, men var trevliga. En av dem spelade fotboll i Island, och en hade kommit andra i slovenska Idols....inte illa.... Jag fick veta att det finns en sång som heter Susanna. Check it out on youtube! (The Art Company- Susanna)
En historia från München
Nu har jag varit hemma igen några dagar, men jag har varit otroligt slö och apatisk och inte direkt fått mycket till stånd. Inte så mycket som ett blogginlägg har jag klarat av.
Dags att försöka minnas godbitarna från resan. Det är väl bara att börja. Kula minnen från München. En rolig caféhistoria finns det faktiskt. Vi var alltså ett större gäng, och en av damerna är en 19-årig rysk flicka, som, låt oss säga, ännu är mycket ung. På många sätt. Hon tycker om att prata. Oavbrutet. Inte alltid heller så djupa eller kloka saker, och inte heller saker som helt passar in i sammanhanget.
Vi vandrade alltså runt i München och bestämde oss för att ta oss en kopp kaffe. Vi slog oss ned vid en trevlig liten uteservering. Med Oktoberfest och allt var det full rusning och vi var glada att hitta ett ledigt bord. Efter ca 2 minuter kallade flickan på en servitris i närheten, en dam i 40-årsåldern som såg stressad ut. "Entschuldigung, können Sie bitte den Tisch...saubermachen" (ursäkta, skulle ni kunna städa av bordet). Det var inte bara vad hon sa, det var hur hon sa det. Det var precis som en drottning som kallar på sin betjänt. Ingen annan vid bordet störts av dessa två minuter utan rent bord, så vi var något förvånade. Dock var vi inte beredda på servitrisens respons: "SER DET UT SOM OM JAG HAR MER ÄN TVÅ HÄNDER OCH TVÅ FÖTTER?? Ge mig två minuter!!".
Vi övervägde efter detta att byta plats, men eftersom vi var så färdiga beslöt vi oss att stanna, och försöka vara kortfattade och artiga med servitrisen, så att hon skulle få en chans att lugna sig. Nåväl, när hon kom för att motta vår beställning (bordsservice är det som gäller i Tyskland) sa vi alla kosrt och koncist "kaffee, bitte" eller "cappuccino, bitte", tills ryskan som sista skulle beställa: "Hmmmm....inte har ni här kaffe med glass i, som en glasskula. Ja kaffet ska vara varmt...."osv. Resten av oss klarade med nöd och näppe av att inte skratta ihjäl oss....Servitrisen höll denna gång god min, ryskan fick sitt kaffe och vi andra med. Allt var frid och fröjd tills betalningen. Vi frågade snällt om vi fick betala skilt (inte alltid så populärt) och det gick igenom. Huh! Allt var frid och fröjd tills ryskan skulle betala. "ursäkta, stämmer den här notan faktiskt....?" Igen höll vi andra på att förgås....Men servitrisen hade tydligen lugnat sig, hon förklarade sansat vad som var vad på notan. Efter detta vände hon sig mot oss andra, skakade på huvudet och sa "den här flickan har nog inte alla skruvar på rätt plats..."
Ja, servitrisens reaktion var kanske inte så professionell, men alla som var där ansåg den nog vara förståelig....Den ryska flickan har ett bra hjärta, men hon har förmågan att driva folk till vansinne!
Dags att försöka minnas godbitarna från resan. Det är väl bara att börja. Kula minnen från München. En rolig caféhistoria finns det faktiskt. Vi var alltså ett större gäng, och en av damerna är en 19-årig rysk flicka, som, låt oss säga, ännu är mycket ung. På många sätt. Hon tycker om att prata. Oavbrutet. Inte alltid heller så djupa eller kloka saker, och inte heller saker som helt passar in i sammanhanget.
Vi vandrade alltså runt i München och bestämde oss för att ta oss en kopp kaffe. Vi slog oss ned vid en trevlig liten uteservering. Med Oktoberfest och allt var det full rusning och vi var glada att hitta ett ledigt bord. Efter ca 2 minuter kallade flickan på en servitris i närheten, en dam i 40-årsåldern som såg stressad ut. "Entschuldigung, können Sie bitte den Tisch...saubermachen" (ursäkta, skulle ni kunna städa av bordet). Det var inte bara vad hon sa, det var hur hon sa det. Det var precis som en drottning som kallar på sin betjänt. Ingen annan vid bordet störts av dessa två minuter utan rent bord, så vi var något förvånade. Dock var vi inte beredda på servitrisens respons: "SER DET UT SOM OM JAG HAR MER ÄN TVÅ HÄNDER OCH TVÅ FÖTTER?? Ge mig två minuter!!".
Vi övervägde efter detta att byta plats, men eftersom vi var så färdiga beslöt vi oss att stanna, och försöka vara kortfattade och artiga med servitrisen, så att hon skulle få en chans att lugna sig. Nåväl, när hon kom för att motta vår beställning (bordsservice är det som gäller i Tyskland) sa vi alla kosrt och koncist "kaffee, bitte" eller "cappuccino, bitte", tills ryskan som sista skulle beställa: "Hmmmm....inte har ni här kaffe med glass i, som en glasskula. Ja kaffet ska vara varmt...."osv. Resten av oss klarade med nöd och näppe av att inte skratta ihjäl oss....Servitrisen höll denna gång god min, ryskan fick sitt kaffe och vi andra med. Allt var frid och fröjd tills betalningen. Vi frågade snällt om vi fick betala skilt (inte alltid så populärt) och det gick igenom. Huh! Allt var frid och fröjd tills ryskan skulle betala. "ursäkta, stämmer den här notan faktiskt....?" Igen höll vi andra på att förgås....Men servitrisen hade tydligen lugnat sig, hon förklarade sansat vad som var vad på notan. Efter detta vände hon sig mot oss andra, skakade på huvudet och sa "den här flickan har nog inte alla skruvar på rätt plats..."
Ja, servitrisens reaktion var kanske inte så professionell, men alla som var där ansåg den nog vara förståelig....Den ryska flickan har ett bra hjärta, men hon har förmågan att driva folk till vansinne!
Subscribe to:
Posts (Atom)