Finländsk sitz och komplicerade tyskar

Hej igen! Försöker skriva lite aktivare nu, kom ju på att jag faktiskt vill minnas något från året också senare :) Ja, alltså, förra onsdagen ordnade vi (jag och Minni) en klassisk sitz. Vi fixade maten och de andra tog med spriten. Vi var 26 människor, ca 12 flaskor vin och 10 flaskor brännvin. Allt väl. Resultat: En fick fara hem under efterrätten, eftersom hon inte riktigt klarade....låt oss säga vinet. Tre killar tog kort av sig i toaletten. Inte bredvid toaletten, utan I Toaletten. Två killar började nästan slåss. Flera hade minnesluckor från festen. En hade så stora minnesluckor att hon nästa dag inte visste hur hon fått sitt blåa öga.....(Minni hade tidigare lärt mig uttrycket UPI: Unidentified Party Injury). En irländska konstaterade efteråt att irländarna är svaga på supandet jämfört med finnarna. Det får man väl ta som en komplimang :) Med andra ord var det en lyckad tillställning och vi planerar att ha ett liknande spektakel på våren. Jippiii!!

Vad skiljde denna fest från dess helfinländska motsvarighet? Jo, sångerna var bara delvis svensk-finska, där fanns också en par sånger på tyska, engelska och diverse andra språk. Sången "int nu, men nu" fick alla sjunga solo på det egna språket. Vi hade över 10 språk på plats! Förutom det var gästerna mer fria än de finska motsvarigheterna. Att lyssna på sångledaren var inte så viktigt, att sjunga var inte ett så farligt straff, oavsett om man kunde sjunga eller ej. Sitzen blev svårhanterlig redan vid huvudrättens början. Men livfylld och kul var den! Den finska pannkakan fick också många lovord (av dem som kommer ihåg den).

Nu till tema nummer två för dagen, de komplicerade tyskarna. För det första, alla är inte så, men jag känner redan ett par, och sååå många tyskar känner jag sist och slutligen inte. Mottot för dessa människor tycks vara "more is more". Varför säga något med tre ord när man kan säga det med 10 meningar? Ingen minsta lilla detalj får utelämnas, och för säkerhets skull kan man upprepa samma sak några gånger. Viktiga saker måste ju upprepas, annars glöms de bort av åhörarna till den mellan en och fem minuter långa monologen, den som tyskarna kallar ett inlägg i debatten. Jag har flera gånger när jag pratat med tyskarna upptäckt något. De förstår mig inte så bra. Och alltid är det inte p.g.a. det konkreta språket, utan p.g.a. kulturen. Jag är från Finland och fattar mig alltså kort och koncist. Då tycker kanske vissa personer från detta land att jag inte uttrycker mig tillräckligt utförligt. Jag säger något i fem ord, tysken svarar med "så du menar alltså bla bla bla bla bla bla bla bla bla............" En minut senare när tysken tystnar svarar jag ja (och känner mig innerst inne lite irriterad eftersom jag anser att jag just uttryckt samma sak på ett mycket mer tidssparande sätt).

Jag tror det ligger i både kulturen och det tyska språket att det ska vara invecklat. Invecklat anses snyggt. Tänk Kantska helsidesmeningar. Medan den anglosaxiska vetenskapsvärlden, och även skandinavien gått in för mottot "less is more", korta klara meningar ska råda, står tyskarna benhårt fast vid konceptet att om all information får plats i en enda mening är det vackrare än att skriva två eller tre simplare meningar. Vetenskap ska inte vara något lättförståeligt, den ska vara komplex och vacker. En verkligt stor skillnad!

Jag återkommer när jag har något mer på hjärtat!

(eller i en tysk formulering; jag återkommer när jag känner att den skrivande impulsen blivit så pass mäktig, alternativt omfattande, att jag helt enkelt måste fatta pennan och skriva några betydande rader om min redan över tre månader långa erasmusvistelse i den regniga, men trots det vackra universitätsstaden Göttingen!)

Snart är det juul!!!

Nu har jag inte skrivit på ett tag och en hel del kulheter har hänt, så jag ska försöka fatta mig kort.

För det första har jag hållit min första presentation på i psykka, på tyska! för tyskar! Detta var för ungefär 2,5 veckor sen. Jag var otroligt nervös men det gick slutligen helt ok. Jag hade jobbat tillsammans med en annan tyska och hon var nog jättetrevlig och hjälpsam. Folk verkade förstå det mesta av vad jag "försökte uttrycka" och jag lurade t.o.m. fram ett skratt några gånger. Veckan efter höll jag ett annat referat på tyska, denna gång för utbyteselever, och då var jag däremot inte alls nervös, eftersom jag redan fått min kalldusch veckan innan :)

Dagen efter psykkareferatet var det tisdag, och som vanligt Barracuda som gällde. Jag tänkte jag skulle fira ordentligt och det slutade med att jag kom hem en 6-tiden på morgonen. Då hade jag hunnit fira ordentligt och se Göttingens "spurgu-ställe" (Dejavu). Stället som har öppet när inget annat är öppet. Under kvällen blev jag också mer bekant med en tysk, som var aningen speciell (det finns många sådana typer på Barracuda). Han "vill vara bekant" (som morfar skulle ha uttryckt det), vilket jag märkt under senare kvällar på Barracuda, när annan personal antingen sagt åt mig att han letar efter mig, eller att han ursäktar sig för att han inte var på plats. Inte ännu stalker-varning men jag håller ögonen öppna. Än så länge kul med gratisdrinkar.

När jag nu ändå är inne på temat män kan jag ju ventilera mig lite. Igår (tisdag) var en annan Barracuda-kväll och en tidigare, låt oss säga "beundrare" var på plats. Jag försökte att lite unvika honom, bara för att jag inte ville hamna i någon pinsam situation och måsta säga nej (tyvärr är jag inte lika bra som Krisse på att rakt ut säga "ga schaan" :) ). Nå, han hittade mig och sa att han bestämt sig för att lägga katten på bordet. Han tyckte jag hade blivit lite avståndstagande, och sa att han nog hört något från en kompis om att jag var i ett förhållande. Han berättade om sitt förhållande(!) som tydligen inte gick så bra, han var inte sä jättekär, gjorde sina snedsteg ibland blablabla....hans slutliga poäng var att om jag ville få utlopp för diverse lustar stod han nog till förfogande. Just, just, sa jag.

Och här kommer vi till mina nya tankar. Det kan röra sig om ett världsfenomen, att världen helt enkelt inte längre tar förhållanden på allvar. Framförallt tror jag att det är ett erasmusfenomen. Såhär är det. Många män, eller säkert också många personer, både tyskar och andra utbytesstuderande, har en viss uppfattning om erasmusstuderande. De är på paus ett år, och vill roa sig. De flesta är singlar, så erasmuspartyn är en guldgruva för att hitta underhållning för natten. Vissa kanske säger sig vara upptagna, men det behöver man inte ta så hårt, kanske snarare som en utmaning; sen om det lyckas så kan man dunka sig i ryggen och förklara hur otroligt oemotståndlig man är....Erasmuspersoner som i början är i ett förhållande är ibland efter några erasmusmånader singlar. Alternativt kan de ha snedsteg utan att berätta om det, tja, ni vet, regeln om annan postkod...Kort och gott, erasmusstudenter (med eller utan förhållande) är lovliga "byten". Jo, det låter väl en aning cyniskt, men det är inte bittert-cyniskt, snarare amuserat-cyniskt. Jag tror att det till stor del är p.g.a. mina erfarenheter med tyska män som jag praktiskt taget blivit stamkund på Barracuda. Det är kul att observera det mänskliga/märkliga spelet.

Nu blev det igen inte kortfattat, och definitivt inte uttömmande. Jag måste skriva mera en annan dag. Saker jag absolut måste ta upp ännu är den finska sitzen som jag och en finska ordnade, och naturligtvis mera av mina egna nyfunna fördomar om tyskarna. Jag återkommer. Bilder borde jag också sätta upp på facebook. Det händer. Vilken dag som helst. Jag lovar.