Hej igen! Försöker skriva lite aktivare nu, kom ju på att jag faktiskt vill minnas något från året också senare :) Ja, alltså, förra onsdagen ordnade vi (jag och Minni) en klassisk sitz. Vi fixade maten och de andra tog med spriten. Vi var 26 människor, ca 12 flaskor vin och 10 flaskor brännvin. Allt väl. Resultat: En fick fara hem under efterrätten, eftersom hon inte riktigt klarade....låt oss säga vinet. Tre killar tog kort av sig i toaletten. Inte bredvid toaletten, utan I Toaletten. Två killar började nästan slåss. Flera hade minnesluckor från festen. En hade så stora minnesluckor att hon nästa dag inte visste hur hon fått sitt blåa öga.....(Minni hade tidigare lärt mig uttrycket UPI: Unidentified Party Injury). En irländska konstaterade efteråt att irländarna är svaga på supandet jämfört med finnarna. Det får man väl ta som en komplimang :) Med andra ord var det en lyckad tillställning och vi planerar att ha ett liknande spektakel på våren. Jippiii!!
Vad skiljde denna fest från dess helfinländska motsvarighet? Jo, sångerna var bara delvis svensk-finska, där fanns också en par sånger på tyska, engelska och diverse andra språk. Sången "int nu, men nu" fick alla sjunga solo på det egna språket. Vi hade över 10 språk på plats! Förutom det var gästerna mer fria än de finska motsvarigheterna. Att lyssna på sångledaren var inte så viktigt, att sjunga var inte ett så farligt straff, oavsett om man kunde sjunga eller ej. Sitzen blev svårhanterlig redan vid huvudrättens början. Men livfylld och kul var den! Den finska pannkakan fick också många lovord (av dem som kommer ihåg den).
Nu till tema nummer två för dagen, de komplicerade tyskarna. För det första, alla är inte så, men jag känner redan ett par, och sååå många tyskar känner jag sist och slutligen inte. Mottot för dessa människor tycks vara "more is more". Varför säga något med tre ord när man kan säga det med 10 meningar? Ingen minsta lilla detalj får utelämnas, och för säkerhets skull kan man upprepa samma sak några gånger. Viktiga saker måste ju upprepas, annars glöms de bort av åhörarna till den mellan en och fem minuter långa monologen, den som tyskarna kallar ett inlägg i debatten. Jag har flera gånger när jag pratat med tyskarna upptäckt något. De förstår mig inte så bra. Och alltid är det inte p.g.a. det konkreta språket, utan p.g.a. kulturen. Jag är från Finland och fattar mig alltså kort och koncist. Då tycker kanske vissa personer från detta land att jag inte uttrycker mig tillräckligt utförligt. Jag säger något i fem ord, tysken svarar med "så du menar alltså bla bla bla bla bla bla bla bla bla............" En minut senare när tysken tystnar svarar jag ja (och känner mig innerst inne lite irriterad eftersom jag anser att jag just uttryckt samma sak på ett mycket mer tidssparande sätt).
Jag tror det ligger i både kulturen och det tyska språket att det ska vara invecklat. Invecklat anses snyggt. Tänk Kantska helsidesmeningar. Medan den anglosaxiska vetenskapsvärlden, och även skandinavien gått in för mottot "less is more", korta klara meningar ska råda, står tyskarna benhårt fast vid konceptet att om all information får plats i en enda mening är det vackrare än att skriva två eller tre simplare meningar. Vetenskap ska inte vara något lättförståeligt, den ska vara komplex och vacker. En verkligt stor skillnad!
Jag återkommer när jag har något mer på hjärtat!
(eller i en tysk formulering; jag återkommer när jag känner att den skrivande impulsen blivit så pass mäktig, alternativt omfattande, att jag helt enkelt måste fatta pennan och skriva några betydande rader om min redan över tre månader långa erasmusvistelse i den regniga, men trots det vackra universitätsstaden Göttingen!)
Thursday, December 11, 2008
Wednesday, December 10, 2008
Snart är det juul!!!
Nu har jag inte skrivit på ett tag och en hel del kulheter har hänt, så jag ska försöka fatta mig kort.
För det första har jag hållit min första presentation på i psykka, på tyska! för tyskar! Detta var för ungefär 2,5 veckor sen. Jag var otroligt nervös men det gick slutligen helt ok. Jag hade jobbat tillsammans med en annan tyska och hon var nog jättetrevlig och hjälpsam. Folk verkade förstå det mesta av vad jag "försökte uttrycka" och jag lurade t.o.m. fram ett skratt några gånger. Veckan efter höll jag ett annat referat på tyska, denna gång för utbyteselever, och då var jag däremot inte alls nervös, eftersom jag redan fått min kalldusch veckan innan :)
Dagen efter psykkareferatet var det tisdag, och som vanligt Barracuda som gällde. Jag tänkte jag skulle fira ordentligt och det slutade med att jag kom hem en 6-tiden på morgonen. Då hade jag hunnit fira ordentligt och se Göttingens "spurgu-ställe" (Dejavu). Stället som har öppet när inget annat är öppet. Under kvällen blev jag också mer bekant med en tysk, som var aningen speciell (det finns många sådana typer på Barracuda). Han "vill vara bekant" (som morfar skulle ha uttryckt det), vilket jag märkt under senare kvällar på Barracuda, när annan personal antingen sagt åt mig att han letar efter mig, eller att han ursäktar sig för att han inte var på plats. Inte ännu stalker-varning men jag håller ögonen öppna. Än så länge kul med gratisdrinkar.
När jag nu ändå är inne på temat män kan jag ju ventilera mig lite. Igår (tisdag) var en annan Barracuda-kväll och en tidigare, låt oss säga "beundrare" var på plats. Jag försökte att lite unvika honom, bara för att jag inte ville hamna i någon pinsam situation och måsta säga nej (tyvärr är jag inte lika bra som Krisse på att rakt ut säga "ga schaan" :) ). Nå, han hittade mig och sa att han bestämt sig för att lägga katten på bordet. Han tyckte jag hade blivit lite avståndstagande, och sa att han nog hört något från en kompis om att jag var i ett förhållande. Han berättade om sitt förhållande(!) som tydligen inte gick så bra, han var inte sä jättekär, gjorde sina snedsteg ibland blablabla....hans slutliga poäng var att om jag ville få utlopp för diverse lustar stod han nog till förfogande. Just, just, sa jag.
Och här kommer vi till mina nya tankar. Det kan röra sig om ett världsfenomen, att världen helt enkelt inte längre tar förhållanden på allvar. Framförallt tror jag att det är ett erasmusfenomen. Såhär är det. Många män, eller säkert också många personer, både tyskar och andra utbytesstuderande, har en viss uppfattning om erasmusstuderande. De är på paus ett år, och vill roa sig. De flesta är singlar, så erasmuspartyn är en guldgruva för att hitta underhållning för natten. Vissa kanske säger sig vara upptagna, men det behöver man inte ta så hårt, kanske snarare som en utmaning; sen om det lyckas så kan man dunka sig i ryggen och förklara hur otroligt oemotståndlig man är....Erasmuspersoner som i början är i ett förhållande är ibland efter några erasmusmånader singlar. Alternativt kan de ha snedsteg utan att berätta om det, tja, ni vet, regeln om annan postkod...Kort och gott, erasmusstudenter (med eller utan förhållande) är lovliga "byten". Jo, det låter väl en aning cyniskt, men det är inte bittert-cyniskt, snarare amuserat-cyniskt. Jag tror att det till stor del är p.g.a. mina erfarenheter med tyska män som jag praktiskt taget blivit stamkund på Barracuda. Det är kul att observera det mänskliga/märkliga spelet.
Nu blev det igen inte kortfattat, och definitivt inte uttömmande. Jag måste skriva mera en annan dag. Saker jag absolut måste ta upp ännu är den finska sitzen som jag och en finska ordnade, och naturligtvis mera av mina egna nyfunna fördomar om tyskarna. Jag återkommer. Bilder borde jag också sätta upp på facebook. Det händer. Vilken dag som helst. Jag lovar.
För det första har jag hållit min första presentation på i psykka, på tyska! för tyskar! Detta var för ungefär 2,5 veckor sen. Jag var otroligt nervös men det gick slutligen helt ok. Jag hade jobbat tillsammans med en annan tyska och hon var nog jättetrevlig och hjälpsam. Folk verkade förstå det mesta av vad jag "försökte uttrycka" och jag lurade t.o.m. fram ett skratt några gånger. Veckan efter höll jag ett annat referat på tyska, denna gång för utbyteselever, och då var jag däremot inte alls nervös, eftersom jag redan fått min kalldusch veckan innan :)
Dagen efter psykkareferatet var det tisdag, och som vanligt Barracuda som gällde. Jag tänkte jag skulle fira ordentligt och det slutade med att jag kom hem en 6-tiden på morgonen. Då hade jag hunnit fira ordentligt och se Göttingens "spurgu-ställe" (Dejavu). Stället som har öppet när inget annat är öppet. Under kvällen blev jag också mer bekant med en tysk, som var aningen speciell (det finns många sådana typer på Barracuda). Han "vill vara bekant" (som morfar skulle ha uttryckt det), vilket jag märkt under senare kvällar på Barracuda, när annan personal antingen sagt åt mig att han letar efter mig, eller att han ursäktar sig för att han inte var på plats. Inte ännu stalker-varning men jag håller ögonen öppna. Än så länge kul med gratisdrinkar.
När jag nu ändå är inne på temat män kan jag ju ventilera mig lite. Igår (tisdag) var en annan Barracuda-kväll och en tidigare, låt oss säga "beundrare" var på plats. Jag försökte att lite unvika honom, bara för att jag inte ville hamna i någon pinsam situation och måsta säga nej (tyvärr är jag inte lika bra som Krisse på att rakt ut säga "ga schaan" :) ). Nå, han hittade mig och sa att han bestämt sig för att lägga katten på bordet. Han tyckte jag hade blivit lite avståndstagande, och sa att han nog hört något från en kompis om att jag var i ett förhållande. Han berättade om sitt förhållande(!) som tydligen inte gick så bra, han var inte sä jättekär, gjorde sina snedsteg ibland blablabla....hans slutliga poäng var att om jag ville få utlopp för diverse lustar stod han nog till förfogande. Just, just, sa jag.
Och här kommer vi till mina nya tankar. Det kan röra sig om ett världsfenomen, att världen helt enkelt inte längre tar förhållanden på allvar. Framförallt tror jag att det är ett erasmusfenomen. Såhär är det. Många män, eller säkert också många personer, både tyskar och andra utbytesstuderande, har en viss uppfattning om erasmusstuderande. De är på paus ett år, och vill roa sig. De flesta är singlar, så erasmuspartyn är en guldgruva för att hitta underhållning för natten. Vissa kanske säger sig vara upptagna, men det behöver man inte ta så hårt, kanske snarare som en utmaning; sen om det lyckas så kan man dunka sig i ryggen och förklara hur otroligt oemotståndlig man är....Erasmuspersoner som i början är i ett förhållande är ibland efter några erasmusmånader singlar. Alternativt kan de ha snedsteg utan att berätta om det, tja, ni vet, regeln om annan postkod...Kort och gott, erasmusstudenter (med eller utan förhållande) är lovliga "byten". Jo, det låter väl en aning cyniskt, men det är inte bittert-cyniskt, snarare amuserat-cyniskt. Jag tror att det till stor del är p.g.a. mina erfarenheter med tyska män som jag praktiskt taget blivit stamkund på Barracuda. Det är kul att observera det mänskliga/märkliga spelet.
Nu blev det igen inte kortfattat, och definitivt inte uttömmande. Jag måste skriva mera en annan dag. Saker jag absolut måste ta upp ännu är den finska sitzen som jag och en finska ordnade, och naturligtvis mera av mina egna nyfunna fördomar om tyskarna. Jag återkommer. Bilder borde jag också sätta upp på facebook. Det händer. Vilken dag som helst. Jag lovar.
Friday, November 21, 2008
Dinner-hopping, ett mycket lyckat koncept
Nu, för att jag insåg att jag borde skriva oftare, och för att jag inte ska behöva sätta igång med tråkigt skolarbete, skriver jag några rader till. Jag kallar det skolarbete, för i.o.m. Bologna-processen har ju universiteten förvandlats till skolor.
Ja, dinner-hopping, vad är det? Ett jättekul koncept som jag förstod var unikt för Göttingen. Nästa år hoppas jag att det kommer till Åbo :) Det går ut på att laga mat, äta mat, dricka vin m.m., samtidigt som man lär känna nytt folk. Först anmäler man sig enskilt på en nätsida. Sedan paras man ihop med en annan typ, som man sedan ska laga förrätt eller varmrätt eller huvudrätt med. Samtidigt får man veta namnet/adressen till de personer som man ska och äta de andra rätterna till. Sedan bär det iväg. Man är alltid tillsammans med sin matlagningspartner, men de andra parena växlar alltid, så fyra nya människor för var rätt, sammanlagt tre bostäder och tre rätter. Det var så roligt, och så mycket gott har man ätit! Förrätten som jag lagade tillsammans med min peruan Amilcar (som för övrigt sa att han nog har träffat Lotta) var helt super, kvällens höjdpunkt får jag nog säga. Det var en peruansk "potatistårta" med citron, potatis, ngn slags peruansk chilisås, tonfisk, lök, avocado och majonnäs. Nam! Efteråt var det gemensam fest, hem kom jag först 5-tiden, vilket är ganska sent för en gammal kärring som jag :) Kul, nytt folk och även gamla halvbekanta.
Häromdagen träffade jag två typer i Mensan som började snacka med mig (en var en halvbekant från en mer eller mindre klar kväll på Barracuda). Det kom fram att hans pappa studerat i Kiel på samma gång som mina föräldrar, och att han där hade en finsk flickvän! Det kan hända att dom inte kände varandra, jag har inte fått någon säker klarhet i det ännu, men lustigt var det ju nog.
Nu skulle jag väl vara tvungen att ta itu med skolarbetet, en presentation på måndag och en därpåföljande måndag gör att jag har helt tillräckligt att göra. Motivationen börjar dock brista något. Allt jag gör här sätts ändå bara på valfria studier, så vad jag gör här är mest av eget intresse. Det gör att motivationen i det mörka och dystra tyska höstlandskapet alla dagar inte riktigt räcker till. Plus att jag börjar känna mig gammal. Jag har nog träffat mycket folk i min egen ålder (känns på något sätt som att vi gamlingar dras till varandra, också de få tyskar jag lärt känna är ofta äldre studerande eller doktorsstuderande) men jag har äntligen känslan av att jag börjar få nog av studerandet. På ett sätt skulle det vara skönt att jobba. Kanske en bra känsla med tanke på att jag snart måste bli vuxen. Studiestödet tar ju också slut någon gång.....
Ja, dinner-hopping, vad är det? Ett jättekul koncept som jag förstod var unikt för Göttingen. Nästa år hoppas jag att det kommer till Åbo :) Det går ut på att laga mat, äta mat, dricka vin m.m., samtidigt som man lär känna nytt folk. Först anmäler man sig enskilt på en nätsida. Sedan paras man ihop med en annan typ, som man sedan ska laga förrätt eller varmrätt eller huvudrätt med. Samtidigt får man veta namnet/adressen till de personer som man ska och äta de andra rätterna till. Sedan bär det iväg. Man är alltid tillsammans med sin matlagningspartner, men de andra parena växlar alltid, så fyra nya människor för var rätt, sammanlagt tre bostäder och tre rätter. Det var så roligt, och så mycket gott har man ätit! Förrätten som jag lagade tillsammans med min peruan Amilcar (som för övrigt sa att han nog har träffat Lotta) var helt super, kvällens höjdpunkt får jag nog säga. Det var en peruansk "potatistårta" med citron, potatis, ngn slags peruansk chilisås, tonfisk, lök, avocado och majonnäs. Nam! Efteråt var det gemensam fest, hem kom jag först 5-tiden, vilket är ganska sent för en gammal kärring som jag :) Kul, nytt folk och även gamla halvbekanta.
Häromdagen träffade jag två typer i Mensan som började snacka med mig (en var en halvbekant från en mer eller mindre klar kväll på Barracuda). Det kom fram att hans pappa studerat i Kiel på samma gång som mina föräldrar, och att han där hade en finsk flickvän! Det kan hända att dom inte kände varandra, jag har inte fått någon säker klarhet i det ännu, men lustigt var det ju nog.
Nu skulle jag väl vara tvungen att ta itu med skolarbetet, en presentation på måndag och en därpåföljande måndag gör att jag har helt tillräckligt att göra. Motivationen börjar dock brista något. Allt jag gör här sätts ändå bara på valfria studier, så vad jag gör här är mest av eget intresse. Det gör att motivationen i det mörka och dystra tyska höstlandskapet alla dagar inte riktigt räcker till. Plus att jag börjar känna mig gammal. Jag har nog träffat mycket folk i min egen ålder (känns på något sätt som att vi gamlingar dras till varandra, också de få tyskar jag lärt känna är ofta äldre studerande eller doktorsstuderande) men jag har äntligen känslan av att jag börjar få nog av studerandet. På ett sätt skulle det vara skönt att jobba. Kanske en bra känsla med tanke på att jag snart måste bli vuxen. Studiestödet tar ju också slut någon gång.....
Wednesday, November 19, 2008
Vart springer den iväg...?
Tiden alltså. Dagarna går otroligt snabbt och är verkligen alltför korta, och efter bara en månad så kommer jag att vara på finska mark igen. Visst längtar jag till julen, den har ju absolut vissa fördelar, men tiden skulle nog också kunna bromsas lite här.
Jag har för tillfället mycket skola, måste förbereda x antal referat, det är gängse system här för kurser, man håller ett referat, har en tent och sen får man förhoppningsvis sina credit points. Förra helgen hade jag en helgkurs och nu är det två kvar. Den förra helgen var väldigt givande så jag är glad att jag gick den. Den handlade om hur man kan leda en grupp/pardiskussion opartiskt. Det är svårare än man tror! Det var intensiv tyska den helgen alltså, och det forstätter ännu ett tag. En par saker är lite småirriterande dock, både med mig själv och andra. För det första finns det lilla hjärnspöket som inte tror att jag är lika värdefull som de andra, eftersom jag inte kan språket. Sedan finns samma hjärnspöke hos de andra. Flera gånger under den kursen blev jag förvånad hur mycket jag kunda bidra med, sammanfattande ord eller en ny idé. Flera gånger har jag också märkt i olika kurser att jag inte riktigt vågat säga min mening, när jag märkt att hela gruppen var av annan åsikt, vilket jag då antog berodde på att jag inte hade förstått uppgiften rätt. Flera gånger har det sedan visat sig att det jag tänkte var helt rätt. Det är bara att våga, men det kan vara svårt att komma över motståndet av egna spärrar och också de som de tyska studerandena sätter upp. Men det skulle nog gälla att stå på sig själv lite mer.
Sen till mindre skolaktiga saker. Fester blir det en hel del av. Barracuda-tisdagarna är självskrivna. Igår var igen en sådan dag. Varje gång träffar jag där någon intressant kuf, nåja, halvintressant i alla fall, som jag sedan pratar med halva kvällen. Det är helt trevligt där, lite som Åbo-klubblokalerna, man kan fara dit och träffa folk och faktiskt tala, inte bara dansa. Lite irriterande är det ständiga problemet att visa åt dessa män (av någon anledning är det oftast män som intresserar sig för samtal med en) att jag faktiskt bara högst är intresserad av vänskap. "Ja, det påminner mig om vad min pojkvän berättat om sydkorea" " jag ser fram emot julen, då jag får se min pojkvän igen" försöker man få in mer eller mindre påtvingat. Kanske jag skulle inte behöva säga något, men det är bara så mycket skönare när det är klart, så känner jag att jag kan slappna av hundra gånger bättre. Som med folk jag känner bättre, Mate och Milan t.ex., jag kan krama om dem och jag vet att det inte missförstås. Jag kan inte hjälpa det. Jag tycker om att krama folk.
Sedan några tankar om Tyskland och oordning igen. I Göttingen finns det i en korsning två klockor. De visar ungefär 5-10 minuter olika tid. Jag trodde att det var ett undantag, men icke. Igår var jag till Kassel för att träffa Mats som var där i närheten på arbetsresa. Det var helt kul att se honom igen, han är nog faktiskt en bra typ. Speciellt eftersom han bjöd en fattig studerande på middag..... :) Utanför tågstationen i Kassel fanns också två klockor, samma fenomen. Jag skakade på huvudet åt upptäckten, och tänkte att det nog faktiskt är viktigt med klockor som går i tid, framför allt på en tågstation! Sedan insåg jag något, de tyska tågen är ju allt som oftast inte i tid i alla fall, så kanske det inte spelar så stor roll.....
En annan kul grej här är julen. Den är stor, den är enorm. Julförsäljningen börjar senast 1 oktober, som jag kanske tidigare sagt. Nu börjar julmarknaderna så småningom. I Kassel hade de ett torg fullt med gamla små trähus där de skulle sälja olika julgrejer. Mitt i smeten fanns något cylinderformat och stort och färggrannt. På det fanns stora plastljus i rött-vitt. Lika stora som en fullvuxen människa ungefär. Styck. Mats och jag skrattade åt det en gåd stund, och ag kom osökt att tänka på slagordet för "Hooters"; "delightfully tacky, yet unrefined". Julen är stor i Tyskland, och jag fick veta att den är hundra gånger värre nere i syd; i Bayern kan dom tydligen fira jul på riktigt!
Men Glühwein är gott, som glögg men hundra gånger godare. Gör såhär: Värm rödvin, sätt i mycket socker, kanel, nejlika, och ev. andra julkryddor (ingefära?) Låt koka en stund, sen dricker man det, gott!!
Nu ska jag sluta skjuta upp skolarbete med bloggandet, dags att gör något vettigt! Ikväll är det dinnerhopping som gäller, laga mat med okända människor och äta den sen..Mmmmm!!
Jag har för tillfället mycket skola, måste förbereda x antal referat, det är gängse system här för kurser, man håller ett referat, har en tent och sen får man förhoppningsvis sina credit points. Förra helgen hade jag en helgkurs och nu är det två kvar. Den förra helgen var väldigt givande så jag är glad att jag gick den. Den handlade om hur man kan leda en grupp/pardiskussion opartiskt. Det är svårare än man tror! Det var intensiv tyska den helgen alltså, och det forstätter ännu ett tag. En par saker är lite småirriterande dock, både med mig själv och andra. För det första finns det lilla hjärnspöket som inte tror att jag är lika värdefull som de andra, eftersom jag inte kan språket. Sedan finns samma hjärnspöke hos de andra. Flera gånger under den kursen blev jag förvånad hur mycket jag kunda bidra med, sammanfattande ord eller en ny idé. Flera gånger har jag också märkt i olika kurser att jag inte riktigt vågat säga min mening, när jag märkt att hela gruppen var av annan åsikt, vilket jag då antog berodde på att jag inte hade förstått uppgiften rätt. Flera gånger har det sedan visat sig att det jag tänkte var helt rätt. Det är bara att våga, men det kan vara svårt att komma över motståndet av egna spärrar och också de som de tyska studerandena sätter upp. Men det skulle nog gälla att stå på sig själv lite mer.
Sen till mindre skolaktiga saker. Fester blir det en hel del av. Barracuda-tisdagarna är självskrivna. Igår var igen en sådan dag. Varje gång träffar jag där någon intressant kuf, nåja, halvintressant i alla fall, som jag sedan pratar med halva kvällen. Det är helt trevligt där, lite som Åbo-klubblokalerna, man kan fara dit och träffa folk och faktiskt tala, inte bara dansa. Lite irriterande är det ständiga problemet att visa åt dessa män (av någon anledning är det oftast män som intresserar sig för samtal med en) att jag faktiskt bara högst är intresserad av vänskap. "Ja, det påminner mig om vad min pojkvän berättat om sydkorea" " jag ser fram emot julen, då jag får se min pojkvän igen" försöker man få in mer eller mindre påtvingat. Kanske jag skulle inte behöva säga något, men det är bara så mycket skönare när det är klart, så känner jag att jag kan slappna av hundra gånger bättre. Som med folk jag känner bättre, Mate och Milan t.ex., jag kan krama om dem och jag vet att det inte missförstås. Jag kan inte hjälpa det. Jag tycker om att krama folk.
Sedan några tankar om Tyskland och oordning igen. I Göttingen finns det i en korsning två klockor. De visar ungefär 5-10 minuter olika tid. Jag trodde att det var ett undantag, men icke. Igår var jag till Kassel för att träffa Mats som var där i närheten på arbetsresa. Det var helt kul att se honom igen, han är nog faktiskt en bra typ. Speciellt eftersom han bjöd en fattig studerande på middag..... :) Utanför tågstationen i Kassel fanns också två klockor, samma fenomen. Jag skakade på huvudet åt upptäckten, och tänkte att det nog faktiskt är viktigt med klockor som går i tid, framför allt på en tågstation! Sedan insåg jag något, de tyska tågen är ju allt som oftast inte i tid i alla fall, så kanske det inte spelar så stor roll.....
En annan kul grej här är julen. Den är stor, den är enorm. Julförsäljningen börjar senast 1 oktober, som jag kanske tidigare sagt. Nu börjar julmarknaderna så småningom. I Kassel hade de ett torg fullt med gamla små trähus där de skulle sälja olika julgrejer. Mitt i smeten fanns något cylinderformat och stort och färggrannt. På det fanns stora plastljus i rött-vitt. Lika stora som en fullvuxen människa ungefär. Styck. Mats och jag skrattade åt det en gåd stund, och ag kom osökt att tänka på slagordet för "Hooters"; "delightfully tacky, yet unrefined". Julen är stor i Tyskland, och jag fick veta att den är hundra gånger värre nere i syd; i Bayern kan dom tydligen fira jul på riktigt!
Men Glühwein är gott, som glögg men hundra gånger godare. Gör såhär: Värm rödvin, sätt i mycket socker, kanel, nejlika, och ev. andra julkryddor (ingefära?) Låt koka en stund, sen dricker man det, gott!!
Nu ska jag sluta skjuta upp skolarbete med bloggandet, dags att gör något vettigt! Ikväll är det dinnerhopping som gäller, laga mat med okända människor och äta den sen..Mmmmm!!
Wednesday, October 29, 2008
Halva tiden före jul förbi
Nu har det alltså gått en tid här. Livet börjar bli vardag, och jag märker att jag verkligen inte förändrats mycket, på gott och ont. Kanske lite, men jag är fortfarande t.ex. otroligt lat. Jag hade planerat att sporta en hel del här, har inte blivit av. Det finns också ett otal andra exempel, men jag orkar inte gå in på dem ;)
Annat som hänt, förutom att jag varit på ett otal fester, träffat kula människor, och köpt en Pulp Fiction poster (tja, om man nu liknar fröken Uma så....), är att jag besökt Frankfurt. Där träffade jag Alina (kusin) som nu studerar där. Det var en helt lyckad utflykt men mycket uttröttande också. Frankfurt är ingen superstad, men finare än vad jag trott. Vi tog det lugnt, gick runt och tittade på diverse sevärdheter. En kul sak hände. Vi åt på en thaikrog, och där blev jag uppraggad av en tysk....Det förvånade mig något, eftersom jag sovit ungefär tre timmar och inte kände mig som världens attraktivaste. En stund senare slog det mig. Jag var blondast i sällskapet. Jag antar att "blonds really do have more fun....". På vägen hem högläste vi ur en barnbok, jättekul och på en tyskanivå som passade oss alla. De tyskar som gick förbi oss tittade dock lite underligt på oss....
Annars har jag varit på en gympatimme. Förra fredagen. Jag har fortfarande lite ont efter det. En och en halv timme hård boxningsaerobic. Efter en kvart var jag slut, efter en halvtimme var jag genomblöt, och efter en och en halv timme visste jag varken upp eller ner mera. Jag hoppas det blir lättare med tiden, för motion, det behöver jag sannerligen!
I förrgår tog jag också ett stort steg. Jag bokade flygbiljetter till asien. Den tredje februari bär det iväg. Kvällen då jag bokat biljetterna mådde jag sedan lite illa. Psykosomatiskt antar jag. Efter Indienfiaskot är jag (berättigat nog) lite orolig för en sådan resa. Men jag har bestämt mig. Om jag inte far nu så har Indien vunnit över mig. Jag måste leva mitt liv nu. Och på vintern måste jag till någon solig plats, jag kan inte uggla i regn och mörker en hel vinter!
Det regnar mycket i Göttingen. Verkligen mycket. Och ofta känner jag mig trött. Det kan bero på vädret eller den här utvecklingslandslägenheten.....Men jag vill verkligen inte låta negativ. Jag har det bra här, för det finns mycket kul på gång hela tiden. Stan sover aldrig (kanske är det därför jag är trött...). Barracudatisdagar är super (barracuda: studentkrog) och jag kan resa runt i Tyskland och se en hel del. Men nu ska jag sova. Jag skriver sen när jag kommer på något kul eller något kul händer.....Tuudelutt!!
Annat som hänt, förutom att jag varit på ett otal fester, träffat kula människor, och köpt en Pulp Fiction poster (tja, om man nu liknar fröken Uma så....), är att jag besökt Frankfurt. Där träffade jag Alina (kusin) som nu studerar där. Det var en helt lyckad utflykt men mycket uttröttande också. Frankfurt är ingen superstad, men finare än vad jag trott. Vi tog det lugnt, gick runt och tittade på diverse sevärdheter. En kul sak hände. Vi åt på en thaikrog, och där blev jag uppraggad av en tysk....Det förvånade mig något, eftersom jag sovit ungefär tre timmar och inte kände mig som världens attraktivaste. En stund senare slog det mig. Jag var blondast i sällskapet. Jag antar att "blonds really do have more fun....". På vägen hem högläste vi ur en barnbok, jättekul och på en tyskanivå som passade oss alla. De tyskar som gick förbi oss tittade dock lite underligt på oss....
Annars har jag varit på en gympatimme. Förra fredagen. Jag har fortfarande lite ont efter det. En och en halv timme hård boxningsaerobic. Efter en kvart var jag slut, efter en halvtimme var jag genomblöt, och efter en och en halv timme visste jag varken upp eller ner mera. Jag hoppas det blir lättare med tiden, för motion, det behöver jag sannerligen!
I förrgår tog jag också ett stort steg. Jag bokade flygbiljetter till asien. Den tredje februari bär det iväg. Kvällen då jag bokat biljetterna mådde jag sedan lite illa. Psykosomatiskt antar jag. Efter Indienfiaskot är jag (berättigat nog) lite orolig för en sådan resa. Men jag har bestämt mig. Om jag inte far nu så har Indien vunnit över mig. Jag måste leva mitt liv nu. Och på vintern måste jag till någon solig plats, jag kan inte uggla i regn och mörker en hel vinter!
Det regnar mycket i Göttingen. Verkligen mycket. Och ofta känner jag mig trött. Det kan bero på vädret eller den här utvecklingslandslägenheten.....Men jag vill verkligen inte låta negativ. Jag har det bra här, för det finns mycket kul på gång hela tiden. Stan sover aldrig (kanske är det därför jag är trött...). Barracudatisdagar är super (barracuda: studentkrog) och jag kan resa runt i Tyskland och se en hel del. Men nu ska jag sova. Jag skriver sen när jag kommer på något kul eller något kul händer.....Tuudelutt!!
Sunday, October 19, 2008
Tillbaka till verkligheten
Och studierna. Nu har första veckan gått av de riktiga föreläsningarna. Eller egentligen bara delvis, eftersom alla tyskakurser (som jag tänkt ta några av) börjar först nästa vecka. Men det ser helt ok ut. Jag hade menat ta mest föreläsningar denna termin, för att nästa termin ta intressantare kurser, så att jag nu först kunde öva tyska och sedan nästa termin faktiskt lära mig någon psykologi.
Det har inte riktigt blivit så. Jag har en föreläsning, en kurs jag redan avlagt i Finland, så jag går den egentligen bara för att fräscha upp minnet (och för att jag egentligen inte lärde mig något i Åbo i den icke-strukturerade kursen arb- och org-psyk....). De andra är seminariekurser. Det betyder att gruppen består av max 30 studerande, att det är mer interaktion och att vi måste hålla ett referat under kursen....skoj! Jag tycks också vara enda utbytesstudenten i dessa seminariekurser, dubbelskoj! Jag kastas alltså riktigt in i de tyska psykkastudierna.
På måndag hade jag alltså första seminariekursen: schizofreni. Verkar helt intressant, och läraren verkar snäll och trevlig. Men efter en och en halv timme av att spetsa öronen för att nu snappa upp de stora helheterna så var mitt huvud kaputt. Resten av dagen led jag av lätt huvudvärk, och jag hörde att många hade liknande upplevelser. Själv minns jag att det var precis likadant första tiden i USA. Overload på språket helt enkelt. Det har inte märkts tidigare eftersom alla kurser varit med utisar, och språket varit så pass enkelt att man inte fått överdos....
Nu är alltså verkligheten här. Jag har på seminarierna suttit och nog känt mig lite som en fisk på torra land. Alla andra talar sitt modersmål, alla andra känner varandra och har sina kompisar där. Jag är helt allena. På tisdagen fick jag mig alltså en total chock när en flicka tilltalade mig, jag kunde faktiskt inte tro det. Det var enda kursen där jag presenterat mig, där alla alltså visste att jag var "erasmus"student. (Egentligen är jag coimbra group studerande, men jag har märkt att det är absolut enklast att bara säga erasmus). En flicka vände sig mot mig och frågade om jag ville göra presentationen med henne. Jag tittade mig runt, för att ta reda på vem hon egentligen pratade med, det måste ju vara någon annan, det såg bara ut som om hon hade riktat sig mot mig. Efter en stund insåg jag att hon faktiskt menade mig! Jag kände mig nog lite dum efteråt, eftersom det egentligen varit ganska tydligt.....Det är bara så att man (jag) som erasmusstuderande känner sig som en andra klassens medborgare. Jag är inte dum, men jag kan inte språket, så det är naturligtvis ett stort handikapp. Jag räknar med att ingen vill jobba med mig, det blir ju bara svårare för dem. Jag var alltså helt extatisk när denna flicka själv erbjudit sig att jobba med mig. Det visade sig att hon själv varit utbytesstuderande tidigare :)
Nu har jag alltså fixat hela mitt schema, och det visar sig att jag har ganska fullt måndag till onsdag, men sedan är jag helt ledig torsdag framåt. I november blir det lite jobbigare eftersom jag har tre helgkurser....men men. Min plan är att tordag och fredan göra läxor och hemuppgifter, men jag är nog rädd att min lättja blir ett problem, och att söndagnatt i stället blir till för detta. Gnothi seauton.....
Denna termin har jag mest arb-och org-kurser, plus lite löst som schizofreni, bara av intresse. Jag hade ingen plan med det, jag har bara valt kurser som intresserar. Att det råkat bli så mycket arb/org förvånade mig, men så tycks det nu vara. Jag är lite oroad för mina kursval, jag har ganska många kurser så jag hoppas jag klarar dem alla. Ganska många är interaktiva, jag måste hålla föredrag och på helgkurserna handlar det delvis om rollspel och sånt. Men det är ju lugnt, det är långt till november.....
Efter en ansträngande vecka var det dags för fest. Fredag och lördag. Idag lite grann. En otroligt improduktiv helg. Men helt kul.
Det har inte riktigt blivit så. Jag har en föreläsning, en kurs jag redan avlagt i Finland, så jag går den egentligen bara för att fräscha upp minnet (och för att jag egentligen inte lärde mig något i Åbo i den icke-strukturerade kursen arb- och org-psyk....). De andra är seminariekurser. Det betyder att gruppen består av max 30 studerande, att det är mer interaktion och att vi måste hålla ett referat under kursen....skoj! Jag tycks också vara enda utbytesstudenten i dessa seminariekurser, dubbelskoj! Jag kastas alltså riktigt in i de tyska psykkastudierna.
På måndag hade jag alltså första seminariekursen: schizofreni. Verkar helt intressant, och läraren verkar snäll och trevlig. Men efter en och en halv timme av att spetsa öronen för att nu snappa upp de stora helheterna så var mitt huvud kaputt. Resten av dagen led jag av lätt huvudvärk, och jag hörde att många hade liknande upplevelser. Själv minns jag att det var precis likadant första tiden i USA. Overload på språket helt enkelt. Det har inte märkts tidigare eftersom alla kurser varit med utisar, och språket varit så pass enkelt att man inte fått överdos....
Nu är alltså verkligheten här. Jag har på seminarierna suttit och nog känt mig lite som en fisk på torra land. Alla andra talar sitt modersmål, alla andra känner varandra och har sina kompisar där. Jag är helt allena. På tisdagen fick jag mig alltså en total chock när en flicka tilltalade mig, jag kunde faktiskt inte tro det. Det var enda kursen där jag presenterat mig, där alla alltså visste att jag var "erasmus"student. (Egentligen är jag coimbra group studerande, men jag har märkt att det är absolut enklast att bara säga erasmus). En flicka vände sig mot mig och frågade om jag ville göra presentationen med henne. Jag tittade mig runt, för att ta reda på vem hon egentligen pratade med, det måste ju vara någon annan, det såg bara ut som om hon hade riktat sig mot mig. Efter en stund insåg jag att hon faktiskt menade mig! Jag kände mig nog lite dum efteråt, eftersom det egentligen varit ganska tydligt.....Det är bara så att man (jag) som erasmusstuderande känner sig som en andra klassens medborgare. Jag är inte dum, men jag kan inte språket, så det är naturligtvis ett stort handikapp. Jag räknar med att ingen vill jobba med mig, det blir ju bara svårare för dem. Jag var alltså helt extatisk när denna flicka själv erbjudit sig att jobba med mig. Det visade sig att hon själv varit utbytesstuderande tidigare :)
Nu har jag alltså fixat hela mitt schema, och det visar sig att jag har ganska fullt måndag till onsdag, men sedan är jag helt ledig torsdag framåt. I november blir det lite jobbigare eftersom jag har tre helgkurser....men men. Min plan är att tordag och fredan göra läxor och hemuppgifter, men jag är nog rädd att min lättja blir ett problem, och att söndagnatt i stället blir till för detta. Gnothi seauton.....
Denna termin har jag mest arb-och org-kurser, plus lite löst som schizofreni, bara av intresse. Jag hade ingen plan med det, jag har bara valt kurser som intresserar. Att det råkat bli så mycket arb/org förvånade mig, men så tycks det nu vara. Jag är lite oroad för mina kursval, jag har ganska många kurser så jag hoppas jag klarar dem alla. Ganska många är interaktiva, jag måste hålla föredrag och på helgkurserna handlar det delvis om rollspel och sånt. Men det är ju lugnt, det är långt till november.....
Efter en ansträngande vecka var det dags för fest. Fredag och lördag. Idag lite grann. En otroligt improduktiv helg. Men helt kul.
Sunday, October 12, 2008
Prag
Helgen i början av oktober tillbringade jag alltså i Prag. Också en underbart vacker stad. Tyvärr lite förstörd av turister. Lite kort om mina eskapader där.
Det var lite knepigt att hitta till hostellet, det var inte direkt i centrum. När jag äntligen hittat dit visade det sig vara helt mysigt. Sir Toby´s hette det och det försökte också ha en adlig brittisk stil. Inte helt säker på att jag gillade det....Där hade jag alltså ett 9-pers rum, tillsammans med mest australienare skulle det visa sig. De var alla på väg ut när jag kom (australienare är hårda på att festa) och snart var jag ensam. Jag kröp ner i sängen (övre bädden, min "bunk-buddy" som lustigt nog hette Toby var en av de festande australienarna) och skulle just till att sova när en amerikan dök upp. Det tog tio minuter för mig att inse att han var Edward Nortons dubbelgångare....kuusligt! Trots tröttheten låg vi vakna och talade i några timmar tvärs över rummet. Han var en lättsam kille. Han hade sagt upp sig från sitt jobb och hade nu rest runt i Europa i någon månad. Lugn stil.
Dag ett i prag for jag med Rob (amerikanen) till ett konstmuseum. Superfint och jättestort. Vi såg två av fyra våningar. Det tog oss tre timmar. Den slaviska melankolin syntes tydligt i en hel del konst, och efter dessa timmar var vi båda emotionellt utpumpade. Vi vandrade runt lite i stan och for sedan till hostelet, lagade mat tillsammans och tog det lugnt. Jag berättade om mig och han om sig. Jag berättade om den jobbiga indiern i Ljubljana och då tyckte han att han hade en viss förståelse....tydligen räcker det inte med att tre gånger säga att man har pojkvän, tio gånger är en bättre siffra. Och tydligen har jag väldigt "flirtiga" ögon....suck!
På kvällen for vi tillsammans med några andra killar ut på club. Igen insåg jag att jag hatar club-livet. Det var en supertrendig club kallad Mecca. De tog ett ganska blodigt inträde. Drinkarna var dyra och servicen långsam. Rökmaskinen användes in excess, man kunde inte se tio meter framåt ens....från något håll kom ett drag (krisse och bischa förstår uselheten i detta....). Musiken var trendlig öststatsmusik, att ens kalla det musik är en komplimang....nz nz nz nz......Jo, vi ska inte glömma de två halvnakna dansöserna på scenen som satte kvinnorörelsens arbete ett par årtionden tillbaka i tiden. Efter någon timme hade Ed och jag nog, och for hem och sova.
Nästa dag träffade jag en trevlig australiensiska, Tonja, som kommit till mitt rum. Via henne träffade jag en jättetrevlig sydafrikanska som hette Sarah. Vi tre for ut på stan den dagen, såg slottet och tog det lugnt. På kvällen for vi ut med ett gäng (australien, USA, Tyskland och Singapore fanns med bland nationaliteterna), försökte hitta en jazzbar men misslyckades, allt var dyrt och pretentiöst, vi ville ha äkta rökig jazz. Nåja, vi drack lite Becherovka på en bar och allt blev bättre. Allt utom min röst. Den försvann. Den eländiga clubben Mecca hade ätit upp den. Festen fortsatte på hostelet, men jag gick och sova. Trött, lite krasslig, utan röst. Dagen efter hörde jag av Sarah att det varit vild fest till klockan 7. Tonja var krabbis den dagen, sängliggande. Många hade tagit för mycket. Mycket hade hänt. Jag lärde mig något om detta hostel. Och om australienare. De tycker om att festa, de kommer till Europa, ofta för minimi några månader. På detta hostel tyckte de om att släppa loss, och knasa runt. Kriterierna för en partner var i många fall inte långt mera än att de andades.....T.ex. hade Sarah på natten farit ut på balkongen för att ta sig en cigarrett. Hon öppnade dörren och voilá, där var visst två bakanta ansikten och höll på....
En rolig historia emellan. Efter Mecca-fiaskot gick alltså jag och Rob till hostelet. Utanför stod en av de anställda, en liten stilmedveten säkerligen ganska gay man, och rökte. Vi började prata och Rob berättade en lustig historia om ett hostel, där två människor hade " idkat umgänge" i en annans säng, när han var på toaletten. Hostellmannen var inte imponerad. Han berättade att han nog sett precis allt, och att i Robs historia "I very long time look for point...". Uttrycket måste bli en klassiker! Nästa gång någon berättar något tråkigt ska jag bara säga "Alltså, "I very long time look for point...."
Sista dagen i Prag spenderade jag med Sarah, en helt fantastisk tjej, utan tvekan en av de trevligaste personer jag mött. Hon är som mig bara bättre. Det jag tänker på att göra gör hon faktiskt. Som sydafrikanska har hon varit med om en hel del, och hon sa att hon valt att ha en positiv attityd till livet. Vi fick runt på små sidogator i stan, fotograferade diverse små detaljer och pratade om dittan och dattan. Jag berättade om de fyra människotyperna (smart-flitig, smart-lat, dum-lat, dum-flitig) och just att de sista är de värsta. Hon skrattade. Jag fick veta att hon aldrig hört om Ikea (jag berättade att jag borde fara till Ikea, hon frågade om det var en stad i Tyskland) . Jag skrattade. Sanningen att säga så blev jag totalt euforisk. Skönt att veta att Ikea inte ännu nått precis överallt!
På kvällen var det dags att återvända till Göttingen, synd, jag hade gärna stannat en dag till, om inte annat så bara för att umgås mera med en sympatisk och klok människa. Men så var det. På tåget fick jag inte sömn, och mådde inte direkt toppen (indien som spökar igen...?) Jag delade kupé med en äldre, mycket pratsam tysk man. Senare dök också en amerikan upp. Ytterst trevlig, pilot från alaska, en äventyrare. Efter en halvtimmes samtal bytte vi kontaktuppgifter.
Nästa morgon var jag framme i Göttingen. På tågstationen möttes jag av mitt Erasmusgäng, som var på väg till Bremen. Jag fick alltså ett varmt välkommen direkt på plats :) Det jag lärt mig av denna resa är att det är kul att resa ensam. Man träffar mycket mer folk och har en chans att faktiskt umgås med andra människor. När man reser med folk man känner kanske man träffar andra människor, men sällan att man faktiskt skulle umgås med dessa. Denna korta resa gav mig definitivt mersmak. Också har jag insett att man inte borde skynda. Tre dagar i en stor stad är för lite, en vecka är absolut minimum. Då kan man utforska, ta det lugnt, och kanske också se lite av omgivningen till staden.
Det var lite knepigt att hitta till hostellet, det var inte direkt i centrum. När jag äntligen hittat dit visade det sig vara helt mysigt. Sir Toby´s hette det och det försökte också ha en adlig brittisk stil. Inte helt säker på att jag gillade det....Där hade jag alltså ett 9-pers rum, tillsammans med mest australienare skulle det visa sig. De var alla på väg ut när jag kom (australienare är hårda på att festa) och snart var jag ensam. Jag kröp ner i sängen (övre bädden, min "bunk-buddy" som lustigt nog hette Toby var en av de festande australienarna) och skulle just till att sova när en amerikan dök upp. Det tog tio minuter för mig att inse att han var Edward Nortons dubbelgångare....kuusligt! Trots tröttheten låg vi vakna och talade i några timmar tvärs över rummet. Han var en lättsam kille. Han hade sagt upp sig från sitt jobb och hade nu rest runt i Europa i någon månad. Lugn stil.
Dag ett i prag for jag med Rob (amerikanen) till ett konstmuseum. Superfint och jättestort. Vi såg två av fyra våningar. Det tog oss tre timmar. Den slaviska melankolin syntes tydligt i en hel del konst, och efter dessa timmar var vi båda emotionellt utpumpade. Vi vandrade runt lite i stan och for sedan till hostelet, lagade mat tillsammans och tog det lugnt. Jag berättade om mig och han om sig. Jag berättade om den jobbiga indiern i Ljubljana och då tyckte han att han hade en viss förståelse....tydligen räcker det inte med att tre gånger säga att man har pojkvän, tio gånger är en bättre siffra. Och tydligen har jag väldigt "flirtiga" ögon....suck!
På kvällen for vi tillsammans med några andra killar ut på club. Igen insåg jag att jag hatar club-livet. Det var en supertrendig club kallad Mecca. De tog ett ganska blodigt inträde. Drinkarna var dyra och servicen långsam. Rökmaskinen användes in excess, man kunde inte se tio meter framåt ens....från något håll kom ett drag (krisse och bischa förstår uselheten i detta....). Musiken var trendlig öststatsmusik, att ens kalla det musik är en komplimang....nz nz nz nz......Jo, vi ska inte glömma de två halvnakna dansöserna på scenen som satte kvinnorörelsens arbete ett par årtionden tillbaka i tiden. Efter någon timme hade Ed och jag nog, och for hem och sova.
Nästa dag träffade jag en trevlig australiensiska, Tonja, som kommit till mitt rum. Via henne träffade jag en jättetrevlig sydafrikanska som hette Sarah. Vi tre for ut på stan den dagen, såg slottet och tog det lugnt. På kvällen for vi ut med ett gäng (australien, USA, Tyskland och Singapore fanns med bland nationaliteterna), försökte hitta en jazzbar men misslyckades, allt var dyrt och pretentiöst, vi ville ha äkta rökig jazz. Nåja, vi drack lite Becherovka på en bar och allt blev bättre. Allt utom min röst. Den försvann. Den eländiga clubben Mecca hade ätit upp den. Festen fortsatte på hostelet, men jag gick och sova. Trött, lite krasslig, utan röst. Dagen efter hörde jag av Sarah att det varit vild fest till klockan 7. Tonja var krabbis den dagen, sängliggande. Många hade tagit för mycket. Mycket hade hänt. Jag lärde mig något om detta hostel. Och om australienare. De tycker om att festa, de kommer till Europa, ofta för minimi några månader. På detta hostel tyckte de om att släppa loss, och knasa runt. Kriterierna för en partner var i många fall inte långt mera än att de andades.....T.ex. hade Sarah på natten farit ut på balkongen för att ta sig en cigarrett. Hon öppnade dörren och voilá, där var visst två bakanta ansikten och höll på....
En rolig historia emellan. Efter Mecca-fiaskot gick alltså jag och Rob till hostelet. Utanför stod en av de anställda, en liten stilmedveten säkerligen ganska gay man, och rökte. Vi började prata och Rob berättade en lustig historia om ett hostel, där två människor hade " idkat umgänge" i en annans säng, när han var på toaletten. Hostellmannen var inte imponerad. Han berättade att han nog sett precis allt, och att i Robs historia "I very long time look for point...". Uttrycket måste bli en klassiker! Nästa gång någon berättar något tråkigt ska jag bara säga "Alltså, "I very long time look for point...."
Sista dagen i Prag spenderade jag med Sarah, en helt fantastisk tjej, utan tvekan en av de trevligaste personer jag mött. Hon är som mig bara bättre. Det jag tänker på att göra gör hon faktiskt. Som sydafrikanska har hon varit med om en hel del, och hon sa att hon valt att ha en positiv attityd till livet. Vi fick runt på små sidogator i stan, fotograferade diverse små detaljer och pratade om dittan och dattan. Jag berättade om de fyra människotyperna (smart-flitig, smart-lat, dum-lat, dum-flitig) och just att de sista är de värsta. Hon skrattade. Jag fick veta att hon aldrig hört om Ikea (jag berättade att jag borde fara till Ikea, hon frågade om det var en stad i Tyskland) . Jag skrattade. Sanningen att säga så blev jag totalt euforisk. Skönt att veta att Ikea inte ännu nått precis överallt!
På kvällen var det dags att återvända till Göttingen, synd, jag hade gärna stannat en dag till, om inte annat så bara för att umgås mera med en sympatisk och klok människa. Men så var det. På tåget fick jag inte sömn, och mådde inte direkt toppen (indien som spökar igen...?) Jag delade kupé med en äldre, mycket pratsam tysk man. Senare dök också en amerikan upp. Ytterst trevlig, pilot från alaska, en äventyrare. Efter en halvtimmes samtal bytte vi kontaktuppgifter.
Nästa morgon var jag framme i Göttingen. På tågstationen möttes jag av mitt Erasmusgäng, som var på väg till Bremen. Jag fick alltså ett varmt välkommen direkt på plats :) Det jag lärt mig av denna resa är att det är kul att resa ensam. Man träffar mycket mer folk och har en chans att faktiskt umgås med andra människor. När man reser med folk man känner kanske man träffar andra människor, men sällan att man faktiskt skulle umgås med dessa. Denna korta resa gav mig definitivt mersmak. Också har jag insett att man inte borde skynda. Tre dagar i en stor stad är för lite, en vecka är absolut minimum. Då kan man utforska, ta det lugnt, och kanske också se lite av omgivningen till staden.
Ljubljana
En underbart vacker stad. Där var jag alltså i slutet av september i några dagar. Romantiskt stad, och jag måste absolut komma tillbaka. Foton finns på facebook, som ni kanske redan vet.... Vad kan jag berätta från denna stad? Jag besökte ett museum där det fanns slovensk impressionistisk konst. Fint, och jag jag har en ny uppskattning för impressionismen.
En kväll var jag ute med en indier som jag träffade på hostellet. Han verkade trevlig, var bara där för en kurs i kirurgi. Vi åt en burgare och träffade sedan hans kompis, och så for vi tillsammans till Sceleton bar, där temat säger sig självt. Helt intressant. Sedan for vännen hem och vi fortsatte till en club. Återigen insåg jag att jag inte är någon club-människa....Vi dansade lite och for sedan till hostellet, satt ute och snackade film innan jag for och sova. Han var ok, men som en annan indier jag träffat i sommar tycks han inte förstå hur man ska behandla kvinnor. Jag hade gjort klart för honom att jag hade pojkvän, men ändå var han väl närgången, värre och värre ju längre kvällen led. Det som stör mig är att jag vet att han aldrig skulle behandla en indisk kvinna så, det är bara oss européer.....
Nästa dag var jag ute på lite sightseeing och shopping för mig själv. Jättetrevligt. Bischa skulle älska det, jag såg under min promenad ett tiotal små esoteriska butiker med rökelse, böcker, tarotkort och dylikt. För en stad med några hundratusen invånare är det helt ok! Jag shoppade också två väskor åt mig själv, en lite söt en och en större. Den var tuff, jag visste genast att jag måste ha den när jag såg vad den var gjord av. Den var 100% slama! (slama betyder tydligen halm på slovenska....)
På kvällen träffade jag en engelska på hostellet. Hon skulle ut på middag med en japanska hon hade träffat, och jag kom med jag med. Sushi blev det, och jag imponerades återigen av den japanska prydligheten! Och den engelska flickan....eller kvinnan (hon visade sig vara 32 år, men såg snarare ut som 25) var tom längre än jag! Skönt att kunna vara i ögonhöjd med någon! Lustigt nog kom längden aldrig på tal, kanske just för att den inte ställde till några olägenheter eftersom båda var lika långa....Jag har börjat märka nackdelarna med att vara olika lång jämfört med andra i ett sällskap. Speciellt svårt är det på fester, med hög musik. Jag vet inte om någon annan tänkt på detta, men det är nästan omöjligt att höra vad den andra säger om längdskillnaden är för stor och ljudnivån för hög.....det är omöjligt att joina ett samtal med korta människor utan att huka sig ner!
Samma kväll som jag varit ut med engelskan kom jag tillbaka till hostellet, och for till rummet. Första natten hade jag sovit med fyra amerikanska pojkar/män. Det var inga problem. Andra natten var jag ensam, det var skönt. Denna natt mötte mig två iranska män i 50-års åldern. De bodde i England och bilade nu till Turkiet, berättade de. De var helt trevliga, men tryggare har jag känt mig. Smart hostellpersonal att sätta en ensam kvinna tillsamman med två män. Kort sagt sov jag oroligt och hade t.o.m. otäcka mardrömmar. Allt gick väl dock. Nästa dag pratade jag med engelskan om detta. Hon sa att hon bodde ensam med en man i 25-årsåldern i sitt rum. Hon tyckte det var lite olustigt, speciellt eftersom hon vid bokningstillfället bett att få bo med åtminstone en annan kvinna, trots att rummena var unisex. Hon hade också sedan frågat om hon skulle kunna byta rum, men hostelpersonalen hade inte velat förstå vari problemet låg.....Lite lustig policy var det ju nog! Jag menar, bara för att ett rum är unisex måste man ju inte tvinga fram det. De kunde ha ornat så att hon och jag hamnade i samma rum. Annars var hostelet Villa Veselova helt ok med stora rum, och jag kan rekommendera det för par eller grupper. Tror dock att jag själv nästa gång provar något annat.....
Som helhetsintryck var Ljubljana i alla fall fantastisk. Otroligt vacker och människorna var trevliga. Bilar stannade ofta när man skulle gå över gatan vid övergångsställen (där trafikljus fattades). En till kul grej var att jag tydligen kan gå igenom som en slovenska. Vi flera tillfällen talade folk slovenska med mig, t.ex. frågade en flicka i en butik mig om jag tyckte att en viss väska passade henne...(åtminstone tror jag det var vad hon frågade...).
Efter några dagar i Ljubljana bar det alltså av mot Prag, och en elva timmar lång tågresa fick jag utstå på fredagen. Hela dagen bortblåst, men det gick nog. Jag läste, tittade ut på omgivningen och försökte vila. Ibland fanns andra människor i kupén, ibland var jag ensam. De sista timmarna var jag ensam och i en kupé bredvid var det tydligen partaj. Efter ett tag kom en kille in till min kupé och bjöd med mig, han tyckte att jag såg så ensam och övergiven ut....Så nu har jag festat i ett tåg med ett gäng slovenska killar (och en slovensk tjej). De bjöd på någon konstig alkohol, med ett päron instucket i flaskan. De talade alla engelska hellre än bra, men var trevliga. En av dem spelade fotboll i Island, och en hade kommit andra i slovenska Idols....inte illa.... Jag fick veta att det finns en sång som heter Susanna. Check it out on youtube! (The Art Company- Susanna)
En kväll var jag ute med en indier som jag träffade på hostellet. Han verkade trevlig, var bara där för en kurs i kirurgi. Vi åt en burgare och träffade sedan hans kompis, och så for vi tillsammans till Sceleton bar, där temat säger sig självt. Helt intressant. Sedan for vännen hem och vi fortsatte till en club. Återigen insåg jag att jag inte är någon club-människa....Vi dansade lite och for sedan till hostellet, satt ute och snackade film innan jag for och sova. Han var ok, men som en annan indier jag träffat i sommar tycks han inte förstå hur man ska behandla kvinnor. Jag hade gjort klart för honom att jag hade pojkvän, men ändå var han väl närgången, värre och värre ju längre kvällen led. Det som stör mig är att jag vet att han aldrig skulle behandla en indisk kvinna så, det är bara oss européer.....
Nästa dag var jag ute på lite sightseeing och shopping för mig själv. Jättetrevligt. Bischa skulle älska det, jag såg under min promenad ett tiotal små esoteriska butiker med rökelse, böcker, tarotkort och dylikt. För en stad med några hundratusen invånare är det helt ok! Jag shoppade också två väskor åt mig själv, en lite söt en och en större. Den var tuff, jag visste genast att jag måste ha den när jag såg vad den var gjord av. Den var 100% slama! (slama betyder tydligen halm på slovenska....)
På kvällen träffade jag en engelska på hostellet. Hon skulle ut på middag med en japanska hon hade träffat, och jag kom med jag med. Sushi blev det, och jag imponerades återigen av den japanska prydligheten! Och den engelska flickan....eller kvinnan (hon visade sig vara 32 år, men såg snarare ut som 25) var tom längre än jag! Skönt att kunna vara i ögonhöjd med någon! Lustigt nog kom längden aldrig på tal, kanske just för att den inte ställde till några olägenheter eftersom båda var lika långa....Jag har börjat märka nackdelarna med att vara olika lång jämfört med andra i ett sällskap. Speciellt svårt är det på fester, med hög musik. Jag vet inte om någon annan tänkt på detta, men det är nästan omöjligt att höra vad den andra säger om längdskillnaden är för stor och ljudnivån för hög.....det är omöjligt att joina ett samtal med korta människor utan att huka sig ner!
Samma kväll som jag varit ut med engelskan kom jag tillbaka till hostellet, och for till rummet. Första natten hade jag sovit med fyra amerikanska pojkar/män. Det var inga problem. Andra natten var jag ensam, det var skönt. Denna natt mötte mig två iranska män i 50-års åldern. De bodde i England och bilade nu till Turkiet, berättade de. De var helt trevliga, men tryggare har jag känt mig. Smart hostellpersonal att sätta en ensam kvinna tillsamman med två män. Kort sagt sov jag oroligt och hade t.o.m. otäcka mardrömmar. Allt gick väl dock. Nästa dag pratade jag med engelskan om detta. Hon sa att hon bodde ensam med en man i 25-årsåldern i sitt rum. Hon tyckte det var lite olustigt, speciellt eftersom hon vid bokningstillfället bett att få bo med åtminstone en annan kvinna, trots att rummena var unisex. Hon hade också sedan frågat om hon skulle kunna byta rum, men hostelpersonalen hade inte velat förstå vari problemet låg.....Lite lustig policy var det ju nog! Jag menar, bara för att ett rum är unisex måste man ju inte tvinga fram det. De kunde ha ornat så att hon och jag hamnade i samma rum. Annars var hostelet Villa Veselova helt ok med stora rum, och jag kan rekommendera det för par eller grupper. Tror dock att jag själv nästa gång provar något annat.....
Som helhetsintryck var Ljubljana i alla fall fantastisk. Otroligt vacker och människorna var trevliga. Bilar stannade ofta när man skulle gå över gatan vid övergångsställen (där trafikljus fattades). En till kul grej var att jag tydligen kan gå igenom som en slovenska. Vi flera tillfällen talade folk slovenska med mig, t.ex. frågade en flicka i en butik mig om jag tyckte att en viss väska passade henne...(åtminstone tror jag det var vad hon frågade...).
Efter några dagar i Ljubljana bar det alltså av mot Prag, och en elva timmar lång tågresa fick jag utstå på fredagen. Hela dagen bortblåst, men det gick nog. Jag läste, tittade ut på omgivningen och försökte vila. Ibland fanns andra människor i kupén, ibland var jag ensam. De sista timmarna var jag ensam och i en kupé bredvid var det tydligen partaj. Efter ett tag kom en kille in till min kupé och bjöd med mig, han tyckte att jag såg så ensam och övergiven ut....Så nu har jag festat i ett tåg med ett gäng slovenska killar (och en slovensk tjej). De bjöd på någon konstig alkohol, med ett päron instucket i flaskan. De talade alla engelska hellre än bra, men var trevliga. En av dem spelade fotboll i Island, och en hade kommit andra i slovenska Idols....inte illa.... Jag fick veta att det finns en sång som heter Susanna. Check it out on youtube! (The Art Company- Susanna)
En historia från München
Nu har jag varit hemma igen några dagar, men jag har varit otroligt slö och apatisk och inte direkt fått mycket till stånd. Inte så mycket som ett blogginlägg har jag klarat av.
Dags att försöka minnas godbitarna från resan. Det är väl bara att börja. Kula minnen från München. En rolig caféhistoria finns det faktiskt. Vi var alltså ett större gäng, och en av damerna är en 19-årig rysk flicka, som, låt oss säga, ännu är mycket ung. På många sätt. Hon tycker om att prata. Oavbrutet. Inte alltid heller så djupa eller kloka saker, och inte heller saker som helt passar in i sammanhanget.
Vi vandrade alltså runt i München och bestämde oss för att ta oss en kopp kaffe. Vi slog oss ned vid en trevlig liten uteservering. Med Oktoberfest och allt var det full rusning och vi var glada att hitta ett ledigt bord. Efter ca 2 minuter kallade flickan på en servitris i närheten, en dam i 40-årsåldern som såg stressad ut. "Entschuldigung, können Sie bitte den Tisch...saubermachen" (ursäkta, skulle ni kunna städa av bordet). Det var inte bara vad hon sa, det var hur hon sa det. Det var precis som en drottning som kallar på sin betjänt. Ingen annan vid bordet störts av dessa två minuter utan rent bord, så vi var något förvånade. Dock var vi inte beredda på servitrisens respons: "SER DET UT SOM OM JAG HAR MER ÄN TVÅ HÄNDER OCH TVÅ FÖTTER?? Ge mig två minuter!!".
Vi övervägde efter detta att byta plats, men eftersom vi var så färdiga beslöt vi oss att stanna, och försöka vara kortfattade och artiga med servitrisen, så att hon skulle få en chans att lugna sig. Nåväl, när hon kom för att motta vår beställning (bordsservice är det som gäller i Tyskland) sa vi alla kosrt och koncist "kaffee, bitte" eller "cappuccino, bitte", tills ryskan som sista skulle beställa: "Hmmmm....inte har ni här kaffe med glass i, som en glasskula. Ja kaffet ska vara varmt...."osv. Resten av oss klarade med nöd och näppe av att inte skratta ihjäl oss....Servitrisen höll denna gång god min, ryskan fick sitt kaffe och vi andra med. Allt var frid och fröjd tills betalningen. Vi frågade snällt om vi fick betala skilt (inte alltid så populärt) och det gick igenom. Huh! Allt var frid och fröjd tills ryskan skulle betala. "ursäkta, stämmer den här notan faktiskt....?" Igen höll vi andra på att förgås....Men servitrisen hade tydligen lugnat sig, hon förklarade sansat vad som var vad på notan. Efter detta vände hon sig mot oss andra, skakade på huvudet och sa "den här flickan har nog inte alla skruvar på rätt plats..."
Ja, servitrisens reaktion var kanske inte så professionell, men alla som var där ansåg den nog vara förståelig....Den ryska flickan har ett bra hjärta, men hon har förmågan att driva folk till vansinne!
Dags att försöka minnas godbitarna från resan. Det är väl bara att börja. Kula minnen från München. En rolig caféhistoria finns det faktiskt. Vi var alltså ett större gäng, och en av damerna är en 19-årig rysk flicka, som, låt oss säga, ännu är mycket ung. På många sätt. Hon tycker om att prata. Oavbrutet. Inte alltid heller så djupa eller kloka saker, och inte heller saker som helt passar in i sammanhanget.
Vi vandrade alltså runt i München och bestämde oss för att ta oss en kopp kaffe. Vi slog oss ned vid en trevlig liten uteservering. Med Oktoberfest och allt var det full rusning och vi var glada att hitta ett ledigt bord. Efter ca 2 minuter kallade flickan på en servitris i närheten, en dam i 40-årsåldern som såg stressad ut. "Entschuldigung, können Sie bitte den Tisch...saubermachen" (ursäkta, skulle ni kunna städa av bordet). Det var inte bara vad hon sa, det var hur hon sa det. Det var precis som en drottning som kallar på sin betjänt. Ingen annan vid bordet störts av dessa två minuter utan rent bord, så vi var något förvånade. Dock var vi inte beredda på servitrisens respons: "SER DET UT SOM OM JAG HAR MER ÄN TVÅ HÄNDER OCH TVÅ FÖTTER?? Ge mig två minuter!!".
Vi övervägde efter detta att byta plats, men eftersom vi var så färdiga beslöt vi oss att stanna, och försöka vara kortfattade och artiga med servitrisen, så att hon skulle få en chans att lugna sig. Nåväl, när hon kom för att motta vår beställning (bordsservice är det som gäller i Tyskland) sa vi alla kosrt och koncist "kaffee, bitte" eller "cappuccino, bitte", tills ryskan som sista skulle beställa: "Hmmmm....inte har ni här kaffe med glass i, som en glasskula. Ja kaffet ska vara varmt...."osv. Resten av oss klarade med nöd och näppe av att inte skratta ihjäl oss....Servitrisen höll denna gång god min, ryskan fick sitt kaffe och vi andra med. Allt var frid och fröjd tills betalningen. Vi frågade snällt om vi fick betala skilt (inte alltid så populärt) och det gick igenom. Huh! Allt var frid och fröjd tills ryskan skulle betala. "ursäkta, stämmer den här notan faktiskt....?" Igen höll vi andra på att förgås....Men servitrisen hade tydligen lugnat sig, hon förklarade sansat vad som var vad på notan. Efter detta vände hon sig mot oss andra, skakade på huvudet och sa "den här flickan har nog inte alla skruvar på rätt plats..."
Ja, servitrisens reaktion var kanske inte så professionell, men alla som var där ansåg den nog vara förståelig....Den ryska flickan har ett bra hjärta, men hon har förmågan att driva folk till vansinne!
Tuesday, September 30, 2008
Igen utan slutet av alfabetet.....men bara delvis!
Hoho, senaste tiden har varit nagot hektisk, sa jag har inte haft tid att skriva. Jag har knappt haft tid att tänka! Sprakkursen har varit och farit, nu är den slut och jag har inte riktigt insett det ännu. Vi kommer inte att vara en hel hög tillsammans varje dag, vi kommer alla att vara ensamma. En del har redan fatt angest av det, mig har det inte slagit annu. Efter sprakkursen har nämligen hektiskheten fortsatt.
Sprakkursen slutade pa fredag. Lördag morgon for vi (ett gäng pa tio pers) med tva hyrbilar till München för att fira Oktoberfest. Det gjorde vi ocksa. Det var kul, och det var stort. Större än jag föreställt mig, mycket större. Och folk var fullare än jag hade trott, mycket fullare. Lustig fakta, i München, iaf under Oktoberfest, betyder en liten öl ett halvt liter. Var vistelse gick bra, vi var pa kalas, tittade pa stan och var och tittade pa ett underbart sagoslott i Bayern, ett slott som lär ha inspirerat Disneys Törnrosaslott......Med en grupp pa tio personer kude man dock snart märka en del gruppdyamik. Ledarrivalitet, kärleksrivalitet, och en och annan störande människa. Det var kul, men jag var ocksa delvis lättad vid slutet.
Just nu befinner jag mig i Ljubljana, för att testa nagot som jag aldrig tidigare gjort: att resa ensam. Ett mal med detta ar är ju att prova pa lite nya saker. Hittills har det gatt bra, men det kan bero pa att jag ar som i ett vacuum. Igar sov jag och Minni tillsammans med tre Colombianer i ett tvapersonerstalt i en random park i München. För dem som inte tror mig finns det fotobevis! Naja, bättre nätter med mera sömn har jag haft, men det var schysst av pojkarna att dela med sig av vad de hade, när Minni och jag var bostadslösa.....Den tanken kan dock inte lindra den värk som jag har i hela min kropp, av att ligga pa ett kallt hart underlag utan att kunna röra sig i sex timmar....
Men, jag tog mig alltsa till Ljubljana, som verkar vara en helt underbar stad. Jag har lite promenerat runt, och den verkar vara supermysig och romantisk. Ibland sticker det till, att inte "en viss person" (pikpik) är här med mig. Idag har jag ocksa ätit de största salladen i mitt liv. Jag beställde en sallad, mannen fragade stor eller liten, och eftersom jag var hungrig tog jag förstas en stor. Big mistake, big, huge. Det var en salladsskoal. Det var en familjesalladsskoal, bara för mig. Massor ost, massor höns, massor balsamvinäger, men framför allt, massor med sallad. Kort och gott, den vann. Om en vecka när jag är tillbaka i Göttingen ska jag lägga upp en bild pa den, för jag tror inte att ni förstar.....
Nu ska jag ga och sova, hoppeligen 13 timmar.....Planen är som sa, tre dagar här, en dag toag, tre dagar i Prag och sa nattoag till Göttingen. Helt ensam, förutom ena dagen i Prag da ett gäng ersmuspersoner kommer dit. Äntligen far jag göra precis vad jag vill, utan att ta hänsyn till 9 andra personer, och äntligen slipper jag brak under en resa (e pik till "en viss person"... :) )
Gonatt!
Sprakkursen slutade pa fredag. Lördag morgon for vi (ett gäng pa tio pers) med tva hyrbilar till München för att fira Oktoberfest. Det gjorde vi ocksa. Det var kul, och det var stort. Större än jag föreställt mig, mycket större. Och folk var fullare än jag hade trott, mycket fullare. Lustig fakta, i München, iaf under Oktoberfest, betyder en liten öl ett halvt liter. Var vistelse gick bra, vi var pa kalas, tittade pa stan och var och tittade pa ett underbart sagoslott i Bayern, ett slott som lär ha inspirerat Disneys Törnrosaslott......Med en grupp pa tio personer kude man dock snart märka en del gruppdyamik. Ledarrivalitet, kärleksrivalitet, och en och annan störande människa. Det var kul, men jag var ocksa delvis lättad vid slutet.
Just nu befinner jag mig i Ljubljana, för att testa nagot som jag aldrig tidigare gjort: att resa ensam. Ett mal med detta ar är ju att prova pa lite nya saker. Hittills har det gatt bra, men det kan bero pa att jag ar som i ett vacuum. Igar sov jag och Minni tillsammans med tre Colombianer i ett tvapersonerstalt i en random park i München. För dem som inte tror mig finns det fotobevis! Naja, bättre nätter med mera sömn har jag haft, men det var schysst av pojkarna att dela med sig av vad de hade, när Minni och jag var bostadslösa.....Den tanken kan dock inte lindra den värk som jag har i hela min kropp, av att ligga pa ett kallt hart underlag utan att kunna röra sig i sex timmar....
Men, jag tog mig alltsa till Ljubljana, som verkar vara en helt underbar stad. Jag har lite promenerat runt, och den verkar vara supermysig och romantisk. Ibland sticker det till, att inte "en viss person" (pikpik) är här med mig. Idag har jag ocksa ätit de största salladen i mitt liv. Jag beställde en sallad, mannen fragade stor eller liten, och eftersom jag var hungrig tog jag förstas en stor. Big mistake, big, huge. Det var en salladsskoal. Det var en familjesalladsskoal, bara för mig. Massor ost, massor höns, massor balsamvinäger, men framför allt, massor med sallad. Kort och gott, den vann. Om en vecka när jag är tillbaka i Göttingen ska jag lägga upp en bild pa den, för jag tror inte att ni förstar.....
Nu ska jag ga och sova, hoppeligen 13 timmar.....Planen är som sa, tre dagar här, en dag toag, tre dagar i Prag och sa nattoag till Göttingen. Helt ensam, förutom ena dagen i Prag da ett gäng ersmuspersoner kommer dit. Äntligen far jag göra precis vad jag vill, utan att ta hänsyn till 9 andra personer, och äntligen slipper jag brak under en resa (e pik till "en viss person"... :) )
Gonatt!
Sunday, September 14, 2008
Dag 14 Lika barn leka bäst?
Idag har varit en synnerligen improduktiv dag. Jag har varit till stadsmuséet och till en loppmarknad, där jag hittade två böcker på tyska som jag köpte. Före detta lyckades jag med bravaden att sova 13 timmar, kanske jag hade lite sömnskuld.....
Ännu en sak om gårdagens Gosslarbesök. En lite komisk händelse inträffade även då, en kulturkrock, skulle man kunna säga.... Vi skulle träffas vid bussen kl 14, och vi hade fått höra upprepade gånger hur viktigt det var att vi kom punktligt. Staden var liten, 2x1 km. Kvart före två startade jag och Paulina från ett café, för att i god tid ta oss till bussen. Utanför stötte vi på två Erasmus-colombianer, och vi frågade dem om de visste varåt vi skulle gå. Jodå, svarade de med (en) självsäkerhet (som vittnade om en total okunskap). Så, Paulina och jag traskade alltså utan vidare efter dessa två herremän, medan vi pratade sinsemellan om dittan och dattan. Vi började ana oråd efter ca 10 minuter, när den ena colombianen vände sig om och frågade oss "is this the right way?" Efter ytterligare 5 minuter frågade jag ett tyskt par om vägen. Kom fram att vi var vid andra änden av stan. Efter en språngmarsch där vi frågade ytterligare några personer kom vi sent omsider fram till bussen. Inte förstås utan att först passera vårt café, som, visade det sig, låg ca 50 meter från bussen. Vad lär vi oss av detta? Lita aldrig på översjälvsäkra män. Kolla alltid kartan själv.
Men rubriken idag var alltså lika barn. Otroligt snabbt har det skett en indelning av människor här. Javisst kan vi umgås över gränserna, men helt tydliga klickar kan man nog urskilja. Asiaterna. Sydamerikanerna. Irländarna. Polackerna. Otroligt att dessa människor alla kommit hit för att uppleva något nytt, och sedan ändå umgås mest med "sina egna". Nog för att jag måste ta bjälken ur eget öga. Förvisso umgås jag här mest med en finska, en polska, en italienska, och en sydkoreanska, alltså ganska varierande, men nog utgår det kanske ändå från "lika barn"-principen. Minni och Paulina är båda min egen ålder, något som ändå är relativt ovanligt här. Vi är gamla. Gilda och Eun-ju är yngre, men de verkar båda vara relativt mogna för sin ålder. Men varför söker vi oss till det bekanta? För vissa handlar det kanske om att de redan från början kom hit i grupp. T.ex. irländskorna kom hit i en stor skock som alla kände varandra. Även en del från Sydamerika kände varandra från förr. Jag frågade en av dem (lite ironiskt) om de var grupp-personer (jag menade naturligtvis flockdjur). Jo, sade han förnöjt, uppenbarligen utan att lägga märke till ironin i min röst. Men för oss andra, vi som kom hit ensamma för att uppleva något nytt, hur kommer det sig att vi också dras till det bekanta? Är det för att vi här mitt i allt det obekanta behöver något bekant, ett ankare, att hålla fast i?
Saturday, September 13, 2008
Dag 13: Vidare fördomar
Jag är inte rasist men....
Igår var vi ute och partaja. Först på irländsk pub (guinness för 3,90, inte illa) och sedan till en reggaebar. Helt kul, lite dumt bara att vara ut till 4 när man ska stiga upp kl 8.... Nå, i varje fall, på denna reggaebar börjar jag prata lite med en grek som också är på språkkursen. Inget fel med det, han var helt trevlig och något att vila ögonen på en stund. Han tyckte vi skulle dricka tequila. Inget fel med det, jag dricker gärna tequila i gott sällskap. Sedan började han göra helt tydliga närmanden på dansgolvet. Inget fel med det, han visste ju inte att jag var upptagen. Men när jag sedan förklarade läget och han tyckte, "inga problem, jag har också flickvän hemma, men hon är ju inte här..." då hade jag lite problem med situationen. Jag vet att det finns nordeuropeiska män som också har, ska vi säga böjlig, moral, men men.....dessa sydeuropéer!!
Denna lilla händelse fick mig att börja reflektera lite över hur det är att vara en modern kvinna. Det slog mig hur svårt det är för en kvinna att bara gå ut och dricka och dansa och ha roligt, utan att "riskera" att få en massa oanständiga förslag. Utan att bli behandlad som en vara. Klart att folk måste få träffas och få ihop det på dansställen, det finska släktet skulle ju dö ut utan denna nattklubbarnas egenskap. Men för mig som inte överhuvudtaget är intresserad av någon intimare relation, utan bara är där för att träffa folk och dansa, så kan det kännas jobbigt. Jag vill helst undvika att ge folk stämplar, men ibland (just nu) skulle det kännas skönt om allt skulle vara färgkodat. Rött för "är bara ute med kompisar och ej intresserad av nya bekantskaper", gult för "träffar gärna nya människor men är inte intresserad av något mer intimt" och grönt för grönt ljus. Det skulle iofs säkert ta kol på lite av subtiliteten i "spelet", men nog skulle det vara skönt ibland! Jag har aldrig riktigt tidigare tvingats reflektera på denna fråga, eftersom jag mest partajat med bekanta och bekantas bekanta, som vetat om man varit singel eller ej. Bra med utbytesstudier, nya idéer, både inifrån och utifrån.
Nu ska jag gå och sova före kvällens partaj. Idag var vi btw till en stad som heter Gosslar, en gammal gruvstad. Jättefin och trevlig, och helt spännande att vara ner i gruvan. Men stackars 1800-tals människan...
Gnatt!
Friday, September 12, 2008
Dag 12
Lite tankar om den tyska effektiviteten.....
Okok, jag erkänner, jag har haft mina fördomar om tyskarna. De är pedanter, noggranna, ordningssamma, effektiva, och att allt går rätt till är väldigt viktigt för dem. Denna bild har jag fått revidera något under min tid här. Ord som nu klingar bekanta är byråkratiska, oflexibla och omständiga, slarviga och ibland opålitliga (vad gäller samhälleliga institutioner) och vänliga, hjälpsamma, samt ibland med manjana-attityd (vad gäller gemene man). Jag kan alltså inte säga att mina fördomar försvunnit, men ändrats, det har de sannerligen.
Bevis 1: Min lägenhet. Jag pratade med Frau Seack om mitt rum. Det framkom att oavsett hur ruttet det är så går det inte att byta. Finns inga rum. Det går heller inte att byta efter en termin. Varför vet jag inte. Och eftersom jag skrivit på ett kontrakt för ett år (för ett rum jag inte ens sett) så måste jag egentligen bo här, eller hitta en ersättare som flyttar in.
Nyckelord: Byråkratiska, oflexibla, omständiga.
Bevis 2: Mitt stulna bankkort. Jag fick ett brev från polisen där jag meddelades om stölden, detta brev innehöll ett telefonnummer och ett namn (överkonstapel det här och det där). Man kunde ringa mellan 6.30 och 15.00. Jag ringer, men det meddelas i luren att numret inte existerar. Jag far till polisstationen (kl. 13.30). Där meddelar en ung polisinna att numret var fel, två siffror hade svängts om. Hon provar ringa överkonstapeln, men får inget svar. Hon säger att det kan vara svårt att få tag på folk idag, det är ju trots allt fredag....(!). Jag borde prova ringa honom på måndag. För tydligen är just denne man den enda som kan ge mig mitt bankkort.
Nyckelord: Byråkratiska, oflexibla, omständiga samt slarviga, opålitliga med manjana-attityd.
Som motvikt måste jag säga att de flesta tyskar som jag hittills stött på är otroligt hjälpsamma och trevliga. Om någon stöter till en på gatan är det ofta inte nog med att de säger oppsan ursäkta, de kan t.o.m. vända om efter en och säga ytterligare artighetsfraser. De tutorer vi har haft i språkkursen och från universitetet har också varit otroligt schyssta människor, som det känns sig helt bekväm att fråga vad som helst av.
Nog för idag, dags att fara ut och fira fredag.
Tjohopp!!
Thursday, September 11, 2008
Dag 11
Mitt första inlägg med åäö!!!
Och för alla som räknar dagarna....Jo, jag vet att det egentligen är dag tolv, men för enkelhetens skull skriver jag dagsnumret såhär i framtiden, så det inte blir för förvirrande...
Nu är det fortfarande prövningarnas tid som gäller. Förutom problemen med den äckliga lägenheten, vars största problem nu varken är fönstrena, vessan eller duscharna utan det faktum att man under mig röker inomhus och all rök går upp, så har ännu en liten prövning kommit emot. Jag fick idag ett brev från der Polizei. Tydligen har någon stulit mitt bankkort och det finns nu hos polisen. Det var meningen att banken skulle skicka mig kortet per post, så tydligen blev det stulet innan jag ens fick det i min hand. Jag skrattade högt när jag läste brevet. Jag hade nämligen före jag for hit bestämt mig för att under min vistelse i Göttingen utvecklas som människa, och framför allt bli mer positiv. Nu är det klart, himlarna testar mig! Men jag skrattar åt er, jag skrattar bara högre, och högre! (känner mig lite som Jesus i öknen...)
Förutom dessa smärre problem och missöden har allt varit kul. Idag är jag trött pga rökförgiftningen i rummet (lärpeng: Ha inte fönstret vid sängen öppet under dagen, det röker in), och kanske också lite till följd av min första fotbollsskada :) Igår var fotboll på programmet och ivrig som jag är att pröva nya saker for jag dit. Det var helt kul, lite mindre förstås under en par minuter efter att jag fått bollen rakt i ansiktet. Men jag överlevde utan blåmärken och brutna ben, endast med lite blod på läppen och en ömmande näsa.
Annars har det varit kul, igår lagade en grupp av oss under ledning av mig och Minni makaronilåda (finskt cuisine) som alla åt med stor förtjusning (även italienskan, men hon är definitivt inte typisk för sitt land)
Idag har vi dansat folkdans (varpå jag som enda naturligtvis strittade på bakändan :) ). Förstås har vi också haft undervisning. Jag började till följd av min stora begåvning på att skriva prov på högsta (9e) nivå, men har idag på eget initiativ degraderat mig till 8e. Nu känns det mindre "uber meinem Kopf". Vi (jag, Paulina från Polen och Bong Min från Sydkorea har också idag träffat vår psyk.stud.erasmuslärare, och hon var jättetrevlig och "ner på jorden". Men nu ska jag sova, och om jag orkar göra mina tyskaläxor.....
Tschuss!!!
Friday, September 5, 2008
Dag 4
Det blir nog bättre och bättre dag för dag. Idag och igoar har jag träffat en hel del nya människor. Vi har fixat en mängd byrokrati, och idag har jag t.o.m. köpt en cykel! Vissa saker kunde dock vara bättre. Mitt boende har börjat kännas ok, det som faktiskt stör nu är de smo fönstrena, väldigt begränsat med ljus. Och största problemet, jag har hört att vort boende eventuellt inte skulle ha tillgong till nät. Om det är sant vet jag inte vad jag gör. Jag dör. Okok, kanske inte. Men jag flyttar. Definitivt.
Ja, men kula människor har jag träffat. Idag har jag umgotts mycket med en flicka fron finland och en polska. Polskan studerar psykologi, so det är bra. De är bara här ett halvor dock, so jag for inte bli för fäst ;) Igor var vi i en tutorgrupp men olika människor. Frankrike, Ungern, Turkiet, Irland, Italien....och tvo fron sydkorea! Där ser du Djingis, du är inte den enda med sydkoreaner runt dig.....Vi gjorde byrokratiska saker, och sedan när alla var dödströtta for vi till en pub för att lugna nerverna. Nerverna lugnades. Po kvällen var jag ut med en grupp irländskor, alla runt 20 och alla kände varandra. Alla talade engelska. Jag är ganska glad att jag kom hit ensam och inte med andra jag känner, för jag tror det blir lätt att man i so fall främst umgos med gamla bekanta.
Men jag längtar till stunden do jag har egen internet, för den stunden moste komma, den moste....
Ja, men kula människor har jag träffat. Idag har jag umgotts mycket med en flicka fron finland och en polska. Polskan studerar psykologi, so det är bra. De är bara här ett halvor dock, so jag for inte bli för fäst ;) Igor var vi i en tutorgrupp men olika människor. Frankrike, Ungern, Turkiet, Irland, Italien....och tvo fron sydkorea! Där ser du Djingis, du är inte den enda med sydkoreaner runt dig.....Vi gjorde byrokratiska saker, och sedan när alla var dödströtta for vi till en pub för att lugna nerverna. Nerverna lugnades. Po kvällen var jag ut med en grupp irländskor, alla runt 20 och alla kände varandra. Alla talade engelska. Jag är ganska glad att jag kom hit ensam och inte med andra jag känner, för jag tror det blir lätt att man i so fall främst umgos med gamla bekanta.
Men jag längtar till stunden do jag har egen internet, för den stunden moste komma, den moste....
Wednesday, September 3, 2008
Dag 2
Allt känns bättre nu. Efter att ha sprungit runt poa stan nagra timmar i min smutsiga kroppshydda hittade jag allt för att kunna tvaga min sargade kropp, och jag tror det gjorde gott för själen ocksoa. Jag fick äntligen kontakt med människorna poa flygplatsen, som sa att min väska anländer antingen idag eller imorgon, sa det var ju en lättnad.
Rummet jag bor i känns ocksa bättre än igoar, ögat vänjer sig snabbt :) Inte det fräschaste och bara smoa gluggar till fönster, men stort. Det blir bra bara jag har fatt det lite pyntat.
Jag ska just och träffa min tutor och en till utbyteselev, sa foar vi börja fixa med all byroakrati. Skojskoj. Det enda som lite stör nu är vädret, mulet och regndroppar, men jag ser det som universums sista försök att foa mig nedstämd, och det ska inte lyckas!
Snart hoppas jag att jag foar internet till rummet soa att jag kan skriva oa poa ett vettigare sätt....
Hejsvejs!
Rummet jag bor i känns ocksa bättre än igoar, ögat vänjer sig snabbt :) Inte det fräschaste och bara smoa gluggar till fönster, men stort. Det blir bra bara jag har fatt det lite pyntat.
Jag ska just och träffa min tutor och en till utbyteselev, sa foar vi börja fixa med all byroakrati. Skojskoj. Det enda som lite stör nu är vädret, mulet och regndroppar, men jag ser det som universums sista försök att foa mig nedstämd, och det ska inte lyckas!
Snart hoppas jag att jag foar internet till rummet soa att jag kan skriva oa poa ett vettigare sätt....
Hejsvejs!
Tuesday, September 2, 2008
Dag 1
Dag 1
Har alltsa idag anlänt till Tyskland. Dagen kan nog sammanfattas med orden alles ist schiefgegangen! Dagen har varit full av ironi, fran universum till mig. Jag hade tänkt innan jag reste pa vad jag ville uppna under mitt ar borta. En del kom jag att tänka pa, men en sak var att jag ville bli en mer positiv och "se ljust pa livet" typ av människa. Hittills har det varit en utmaning.
Jag köpte en jättesöt väska före avfärden, hard och färggrann, sa att jag lätt skulle se den pa rullbandet. Jag tog mig till flygplatsen i god tid, och allt sag ljust ut. Första egentliga besvikelsen kom pa planet, där vi inte fick nagon lunch, fast klockan var runt tolv, utan bara en liten smörgas. Minus för finnair. Höjdpunkten kom dock senare, när rullbandet kom och min fina väska aldrig dök upp. Universum ville säga mig att baggaget aldrig är säkert, oavsett hur färggrann väska man har.
Dagen fortsätter. Jag försenar mig tack vare strulet rejält till Göttingen, fick ta ett senare tag. Min tutor kom och mötte mig vid den nya tiden, men verkade inte alltför glad. Helt ok dock. Han papekade iaf hela tiden att "om jag hade kommit tidigare" hade vi hunnit med dittan och dattan. Det var ju inte riktigt mitt fel, men jag vet inte om min Tyska räckte för att fa honom att första det.
Han hade med sig mina nycklar, och där hade jag haft lite tur, jag hade fatt ett stort rum, större än de andra pa min vaning. Det maste dock sägas att det var ganska slitet, och luften var nog inte den bästa för en pseudoastmatiker som jag. Köket var iaf bra, jag delar det bara med tva andra personer, de som är i min del av vaningen. Duscharna är en annan sak. Jag var ner i källaren och tittade, och här talar vi en riktigt ruggig källare, tänk österrikisk fangenskap.... Där fanns tre duschar med varsitt duschdraperi för, utan las eller annat onödigt. Jag misstänker att det är u and i sex som gäller, sa det blir spännande att se vem man möter när man ska dra pa sig handduken.....tur att man inte är sa jätteblyg av sig...
Nu är klockan efter 21, och fortfarande vet de inget om mitt baggage. Det känns inte särskilt betryggande. Tack och lov var jag sa pass smart att jag had med ett extra sock- och trospar i handbaggaget. Men handduk finns ej, och jag hann inte och köpa. Min första dag slutade alltsa i smuts och misär. Men en sak är ju bra, och det är att det är sannolikt att det blir bättre fr.o.m. nu. Om inte universum vill annat.....
Har alltsa idag anlänt till Tyskland. Dagen kan nog sammanfattas med orden alles ist schiefgegangen! Dagen har varit full av ironi, fran universum till mig. Jag hade tänkt innan jag reste pa vad jag ville uppna under mitt ar borta. En del kom jag att tänka pa, men en sak var att jag ville bli en mer positiv och "se ljust pa livet" typ av människa. Hittills har det varit en utmaning.
Jag köpte en jättesöt väska före avfärden, hard och färggrann, sa att jag lätt skulle se den pa rullbandet. Jag tog mig till flygplatsen i god tid, och allt sag ljust ut. Första egentliga besvikelsen kom pa planet, där vi inte fick nagon lunch, fast klockan var runt tolv, utan bara en liten smörgas. Minus för finnair. Höjdpunkten kom dock senare, när rullbandet kom och min fina väska aldrig dök upp. Universum ville säga mig att baggaget aldrig är säkert, oavsett hur färggrann väska man har.
Dagen fortsätter. Jag försenar mig tack vare strulet rejält till Göttingen, fick ta ett senare tag. Min tutor kom och mötte mig vid den nya tiden, men verkade inte alltför glad. Helt ok dock. Han papekade iaf hela tiden att "om jag hade kommit tidigare" hade vi hunnit med dittan och dattan. Det var ju inte riktigt mitt fel, men jag vet inte om min Tyska räckte för att fa honom att första det.
Han hade med sig mina nycklar, och där hade jag haft lite tur, jag hade fatt ett stort rum, större än de andra pa min vaning. Det maste dock sägas att det var ganska slitet, och luften var nog inte den bästa för en pseudoastmatiker som jag. Köket var iaf bra, jag delar det bara med tva andra personer, de som är i min del av vaningen. Duscharna är en annan sak. Jag var ner i källaren och tittade, och här talar vi en riktigt ruggig källare, tänk österrikisk fangenskap.... Där fanns tre duschar med varsitt duschdraperi för, utan las eller annat onödigt. Jag misstänker att det är u and i sex som gäller, sa det blir spännande att se vem man möter när man ska dra pa sig handduken.....tur att man inte är sa jätteblyg av sig...
Nu är klockan efter 21, och fortfarande vet de inget om mitt baggage. Det känns inte särskilt betryggande. Tack och lov var jag sa pass smart att jag had med ett extra sock- och trospar i handbaggaget. Men handduk finns ej, och jag hann inte och köpa. Min första dag slutade alltsa i smuts och misär. Men en sak är ju bra, och det är att det är sannolikt att det blir bättre fr.o.m. nu. Om inte universum vill annat.....
Subscribe to:
Posts (Atom)